Kafkas apa på Stadsteatern Vällingby

Ett skott skrapade upp kinden, det andra gjorde ett märke på låret. Skyttarna fångade in apan och satte honom i en bur på båten som skulle föra honom till Hamburg. Det är med ilska som apan berättar sin historia för oss. Han säger att han har glömt hur det är att vara apa (och antyder att hans åhörare också lär ha gjort det), men han minns i detalj hur det gick till när han fångades, och framför allt hur han lärde sig själv att bli människa.

Föreställningen börjar med att vår huvudperson kommer ut och ser på oss i publiken en stund, så att vi kan uppleva hur det känns att bli betittade. Han skall komma att dra in oss i skeendet fler gånger; demonstrera hur han lärde sig att hälsa, och låta åskådare illustrera hur besättningsmännen kliade honom med en pinne - uppenbarligen skönt, men också förnedrande.

Apan bär som sagt på en inre ilska, men hans räddning låg i hur lugn han förhöll sig när han fångats in. Han betraktade människorna som gick omkring helt fritt, och för att också få röra sig fritt bestämde han sig för att bli en av dem genom att kopiera vad de gjorde. En del gick lätt, svårast av allt var att dricka rom, så äckligt det smakar. Medan man ser apans noggranna försök att härma mänskligt beteende kan man fundera över alla andra som också försökt göra samma som omgivningen, hur annorlunda och konstigt det än är i deras ögon - personer med autism, invandrare i ett nytt land, och säkert var och en av oss vid något tillfälle.

Franz Kafkas novell Redogörelse framlagd för en akademi dramatiserades år 2009 av Colin Teevan och framförs ypperligt av Josef Törner. Vår apa blev en underhållare, och den gode musikalartisten Törner väver in musik i föreställningen, inklusive Karl Gerhards klassiska kuplett Jazzgossen. Vid ett tillfälle sitter Josef Törner ihopsjunken som en orolig apa i bur, för att i nästa ögonblick stå rak i sin fulla längd och kommentera sin situation - skickligt spelat och en god illustration av hur roller växlar i livet och efter vad man har utrymme att göra i andras ögon. Kafkas apa är en mycket välgjord och sevärd uppsättning på Stadsteaterns Vällingbyscen.

Länk till Stadsteaterns sida om Kafkas apa

Fotograf: Leonard Stenberg

Blitz

Det är George, 9 år, som är huvudperson i filmen Blitz som utspelar sig i London år 1940. Men de många personer som George stöter på under de dagar vi följer honom blir mer än bakgrundsfigurer; under några få scener hinner de få tillräckligt med personlighet för att vi skall kunna fundera på historierna som de själva är huvudpersoner i. Och de händelser som George genomlever under sin väg genom ett bombhärjat London blir inte bara scener att ta sig igenom. Med barnets ögon hinner vi undra och oroa oss för att George aldrig kommer att komma tillbaka hem igen.

Georges mamma Rita satte honom på ett tåg som skulle föra barn från London till säkerheten på landsbygden. Efter en timmes färd hoppade George av tåget och började sitt försök att ta sig hem igen. Men den största utmaningen är inte att det är långt till London och hemmet i Stepney, utan allt som kan hända på vägen. En fara är bomberna som kan falla över staden, en annan är människorna som utnyttjar kaoset och medmänniskors knipor, och båda är lika hemska. Att Georges pappa var svart gör också att pojken är extra utsatt för omgivningens hån eller överdriven vilja att disciplinera. Regissören Steve McQueen har kunnigt tagit tillvara på detaljerna i vad som är otäckt med situationerna, speciellt för ett barn vars värld är upp och ned. Men vi får också se vänliga människor som gör sin plikt och ännu mer för att hålla ordning för de svagaste i en kaosartad tillvaro.

Filmen Blitz är visuellt gripande och skrämmande från början - eldhav, kämpande mannar, lätt stiliserade fallande bomber som tycks ha en obegriplig och ondskefullt levande önskan att vilja slå ned och krossa England. Men därtill visar filmen möjligheten till glädje under svåra omständigheter, ofta i form av musik. Rita och George sjunger gärna hemma vid pianot tillsammans med morfar Gerald, spelad av Paul Weller. En vänlig själ George möter under sin första svåra natt är juridikstudenten Ife, spelad av den begåvade musikern Benjamin Clementine, som ger pojken trygghet och vänlighet genom sång och några viktiga minuters omtanke. I fabriken där Rita arbetar skapar maskinerna, redan innan BBC:s radioorkester kommer dit för ett uppträdande, en rytm och melodi som kvinnorna nästan verkar dansa till när de arbetar runt dem, men självständigt, inte som robotar, fastän maskinmusiken har en ödesdiger underton.

Blitz ger en god känsla för hur bräckligt livet var under bombflygplan som skapade nya ruiner varje natt. Den visar också rädslan och sammanhållningen i skyddsrummen, mindre idealiserat än i många andra filmer från andra världskriget. En hjälteinsats kan ske i skymundan, misslyckas, eller ge en glimt av hopp till en annan människa så att civilisationen består ett tag till.

The Moonday Letters av Emmi Itäranta

Kommer vår folkligare, naturnära tro att följa med oss när vi lämnar jorden och flyttar ut i rymden? I Emmi Itärantas bok The Moonday Letters är det just det som händer, och kanske behövs kopplingen till naturen och världen bakom vår ännu mer när människorna bor i artificiella miljöer på andra himlakroppar. Dock verkar miljöerna som huvudpersonen Lumi beskriver i de inledande kapitlen ytterst lockande och vackra; Jupiter sedd från dess (bebodda) måne Europa, det välskötta hemmet i Harmonia på Mars, minnena från den lummiga cylinderformade stationen Fuxi. 

Det är jorden som är problembarnet, beboelig men nedsmutsad och utnyttjad till max, med enkla eller livsfarliga arbeten som att rensa giftiga sopor att erbjuda. Inte många tillåts att lämna jorden och bosätta sig på andra planeter. Lumi är en av de lyckliga, sedan hon fick bli följeslagare åt helaren Vivian. Vivian lever inte längre och Lumi är själv helare med uppdrag över hela solsystemet.

När Lumi nu återvänder till Mars längtar hon efter sin partner Sol. Det är till hen hon genomgående vänder sig i sina tankar och i de brev de båda redan sedan innan har för vana att skriva till varandra. Men Sol är alltid utom räckhåll: bortrest till en konferens, osynlig och upptagen med föreläsningar, snabbt försvunnen tillbaka till det avskilda arbetet igen. Tidigt anar man att ingen kommer att komma ikapp Sol, men vad är det som drar Sol vidare? Det dröjer långt in i boken tills vi får höra hens egen röst i meddelanden tillbaka till Lumi.

Det dröjer ännu längre innan vi får mer klarhet i hur Lumis helande fungerar. Vi hinner till och med höra Sol kalla det placebo, med inslag av örtmediciner vars egenskaper faktiskt är belagda. Sånger, trummor och andliga resor i världar som inte alla kan se sker i många naturreligioner. Vi anar att Lumis praktik är grundad i nordliga förhållanden; hon kommer från området Winterland på jorden och hennes (för andra osynliga) följeslagare är ett lodjur, trots att lodjuren sedan länge är utdöda.

Det återhållsamma språket gör att berättelsen känns litet kylig, även när Itäranta med inlevelse beskriver växter, ådrat trä, skinnfåtöljer i inbjudande bibliotek. Utanför fönstren med simulerat dagsljus finns den kalla rymden. Hur handlingen utvecklar sig är inte helt överraskande, och tycker man om den lugna stämningen är det bara att låta sig dras med i Lumis sökande genom solsystemet och andra världar som inte alla kan färdas i. 

Fler böcker av Emmi Itäranta:

Minnet av vatten

Azzedine Alaïa på Sven-Harrys

1980-talet gav oss ett fantastiskt extravagant mode, med skarpa silhuetter och lysande färger, eller spännande svartvitt. En mästare bland tidens modeskapare var Azzedine Alaïa, vars kreationer smekte kvinnokroppen och förstärkte intrycket av de feminina kurvorna. 

Med en bakgrund som personlig klädesmakare åt societetsdamer i Paris var han van vid att smickra kroppar med olika utseenden, även om de klänningar han blev mest känd för var de som satt perfekt på perfekta kvinnokroppar.

Smal midja, markerad byst eller höft eller ibland båda på samma gång. Utsökta draperingar som skapar linjer som ekar i evighetens skönhetsideal. Ett fint arbete med detaljer som gör helheten skönare.

Utställningen berättar om Alaïas succé, tillbakagång och upprepade framgång. Klänningarna från 80- och 90-talet var minst lika fantastiska på 2000-talet, precis som de nya plagg han skapade då.

Det är en fröjd att få se de underbara klänningarna på nära håll, och önska att man hade några av dem i sin garderob plus tillfälle att bära dem - eller åtminstone att modet idag, hur kroppsnära det än är, hade mer av den kärlek och uppskattning för kvinnors utseende som Azzedine Alaïa hade.

Länk till Sven-Harrys sida om Master of Couture - Azzedine Alaïa

Star Wars: Skeleton Crew

Ett av glädjeämnena med filmerna och serierna från Star Wars universum är att se fantasifulla miljöer och varelser. Så är det också i Star Wars: Skeleton Crew. Inte ens en vanlig skola för de lokala barnen liknar det vi är vana vid. För barnen, och förorten de bor i, ser ju också ovanliga ut för våra ögon, och det är en del av charmen. Vår huvudperson människobarnet Wim går i en klass med ungar från folkslag såväl välkända som helt nya för Star Wars-fans. Där finns bland annat en Rodian, och så en Myykian, Neel, som är Wims bästa vän. Husen i det trevliga villaområdet har sextiotalsstuk men också detaljer i arkitekturen som får dem att se ut som att de kan lyfta vilket ögonblick som helst. En del övriga byggnader på planeten At Attin ser ännu mer högteknologiska ut, i den där speciella Star Wars-estetiken.

Skeleton Crew är en äventyrshistoria med barn i huvudrollen, modellerad på andra liknande berättelser men som sagt i extra spännande miljöer. Den fantastiskt söte Wim och hans lika gullige kompis Neel ramlar hux flux över ett gammalt rymdskepp och råkar fara iväg med det, i motvilligt sällskap av klasskamraterna Fern och KB. 

Först hamnar de på rymdstationen Borgo Prime, där vi får se ännu mer exotiska och underliga varelser och ting. Men akta - det är ju ett piratnäste! Barnen lyckas fly ur sin första knipa i sällskap med Jod Na Nawood, som kan flytta saker med tankekraft - är han kanske en jediriddare? Men framför allt - är han någon att lita på? I seriens inledningsscen såg vi honom faktiskt som ledare för ett piratgäng som plundrade ett skepp och skickade ut kaptenen i luftslussen. Hans motiv för att hjälpa barnen tillbaka till At Attin är nog inte särskilt ädla. Och är förresten At Attin en sådan drömvärld att återvända till  - tryggheten som invånarna har där verkar fås till priset av ett strängt reglerat samhällssystem och begränsad frihet för individerna.

Att över huvud taget hitta tillbaka till At Attin är inte det lättaste. Resorna för att hitta ledtrådar tar gänget till fler spännande ställen med imponerande eller läskiga miljöer, ofta bådadera på samma gång. Logiken i det som händer håller inte alltid, så som det kan vara i en äventyrshistoria för barn, men låt våra frostiga hjärtan värmas av vänskapen som spirar på den krigshärjade planeten At Achrann, och hålla tummarna av alla färger och former för att barnen kommer hem till sina familjer till slut. 

Wuhan av Liao Yiwu

Efter massakern på Himmelska Fridens torg i Beijing 1989 skrev författaren Liao Yiwu en episk dikt om den grymma händelsen, varpå han sattes i fängelse i fyra år där han svalt och torterades. Efter frisläppandet fortsatte han att skriva om fattiga och dissidenter som far illa i Kina. År 2011 lyckades han lämna landet och är sedan dess bosatt i Berlin. Därifrån följde han noggrant händelser i sitt gamla hemland via nyheter, WeChat-meddelanden och diskussioner med vänner som levde kvar, och när Covid-19 dök upp i landet blev hans självpåtagna bevakning ännu mer intensiv. Boken Wuhan är en delvis dokumentär, delvis fiktiv sammanställning av olika personers undersökningar och försök till överlevnad under hoten från såväl viruset som myndigheter och ibland grannar.

Liao Yiwu ger inledningsvis ett långt referat från de verkliga händelser när journalisten Li Zehua under de inledande veckorna försökte ta reda på mer om omfånget av virusets härjningar. Det gjorde Li Zehua till en misstänkt i regeringens ögon, och han var själv online när myndighetspersoner förföljde honom i bil och stod utanför hans lägenhetsdörr för vad han rapporterat om de stora mängder av döda som tystats ned. Liknande men ännu värre övergrepp skedde redan tidigare; bland många andra läkaren Li Wenliang som redan 30 december varnade för det smittsamma viruset, tvingades att ta tillbaka sina uttalanden och snart själv smittades och dog. Det är en styrka att Liao Yiwu varvar in autentiska nätkommentarer från många olika personer, varav några kritiserar Li Zehua men många andra berättar gripande historier om hur grannar eller deras egna tvingas till isolering, smittas ändå, avvisas från sjukhus, och till slut dör och kremeras utan att någon ens vågar läsa och registrera deras identiteter.

En stor del av boken upptas av den resa som den fiktive Ai Ding gör genom ett nedstängt Kina, ett sätt för Liao Yiwu att visa olika former av myndighetsmissbruk på flera nivåer, och hur lokala samhällen på olika sätt hanterar den nya verklighet som smittan skapar. Över nätet diskuterar Ai Ding med sin vän Zhuang Zigui som är kvar i Tyskland, och speglar de skilda bilderna av virushotet som Kina och Väst hade och har. I en diskussion är det Zhuang Zigui som håller på att viruset först smittade människan på en djurmarknad i Wuhan, medan Ai Ding snarare tror att det sluppit ut från forskningsinstitutet i samma stad. 

Ai Dings resa på öde motorvägar och möten med människor på vägen mot Wuhan är bitvis poetiskt beskriven, inte minst hans envisa väg mot landets farligaste och mest förbjudna plats där han vill återförenas med sin fru och dotter. Den är en god inramning till de verkliga nätkommentarerna från drabbade människor, och Liao Yiwus citat och egna reflektioner kring Kinas cyniska strategier mot omvärlden och sin egen befolkning, och en väl inövad vana att tysta ned problem för att inte förlora ansiktet vilket lät katastrofen växa till enorma proportioner. Med sin bok har Liao Yiwu dokumenterat tidsandan i öst och väst med verkliga händelser, och som en varning för Kinas kalla, klumpiga och missriktade ambitioner till kontroll.

Ural på Stadsteatern

Anton Tjechovs pjäs Tre systrar är känd, älskad och ofta spelad på världens teaterscener, men nu ser vi den från kulisserna, eller rättare sagt, periferin har flyttats till centrum. Utspritt längs scenrummets väggar står inte en utan två kompletta uppsättningar vitvaror för ett hem, en statussymbol som dock solkas av att alla kylskåp, spisar med mera är slitna och gulnade. I samma brunbeiga färgskala som väggen går den frustrerade hemmafruns kläder, medan vår berättare är festligare klädd i en klänning med folkloristisk bård.

Vi är hemma hos överste Versjinin, med vilken en av de nämnda systrarna, Masja, har ett hemligt förhållande. Han har svarta byxor och hår, och munnen blir till ett gapande hål av samma mörker när han skrattar det konstiga skrattet som frun hatar. Hon avkräver honom redovisning av besöket han gjorde i huset vid floden där de tre systrarna bodde. Men hon är redan fast i en evig ångest som ibland tar sig uttryck i en personlig form av butoh-dans, och har inte lämnat hemmet på åratal. 

De tre på scenen kastar fram fantastiskt skruvade fakta om hur ryssar är, något som delvis verkar ha skrapats fram ur seklernas ryska teater och litteratur av pjäsens författare Staffan Valdemar Holm. Fast livet vi ser snarare är hämtat från bottenskrapet, talar de inblandade på scenen gärna om den högsta och vackraste ryska kulturen; Svansjön och ballerinorna som Ryssland faktiskt skapat! Men skönheten lyckas inte förändra den sega, tröstlösa tillvaron i Perm vid Uralbergens fot. Där finns ju också det eviga supandet och partnermisshandeln, och den Store Mannen som bygger sig ett vidsträckt palats medan befolkningen skall danas till en förnöjd, hårt arbetande sovjetmänniska.

Utanför hemmets väggar fortgår handlingen i Tre systrar men perverteras till något skrämmande för alla på scenen. På scengolvet pågår ingen lika tydlig handling utan snarare reaktioner, frustrationer och utbrott; långsamma och hastiga. Rebecka Hemse är den frustrerade frun, Ann Petrén den magnifika berättaren som ses och hörs och påverkar händelseförloppet, och den alltid skicklige Sven Ahlström är ytterligt uttrycksfull i sin gestalt, som likt hela föreställningen rör sig mellan realistisk och helt galen. Trots hopplösheten i historien är det givande och underhållande att se den kramas fram under nästan två timmar.

Länk till Stadsteaterns sida om Ural

Foto: Sören Vilks

Mickey 17

Det är inte bara för att jorden är förgiftad och härjas av klimatkatastrofer, det är kanske mest för att Mickey och kompisen Timo har enorma skulder till jordens mest blodtörstiga maffiaboss som gör att de måste lämna planeten så snabbt som möjligt. Fast det vill ju alla andra på samma gång. Mickey skriver upp sig på typ den enda platsen som finns kvar på skeppet till Nifelheim, som "Expendable". Vad det betyder visar sig snart... När något livsfarligt behöver testas är det Mickey som sätts på det. Ifall han dör, och det gör han ofta, så skriver de bara ut ett nytt exemplar av honom. 

När expeditionen till slut kommer fram till den snöbetäckta planeten Nifelheim och människans överlevnadschanser testats ut av, förstås, Mickey, är det dags att undersöka den andra livsformen på plats, creepers, en sorts förstorade björndjur. Asch då, Mickey föll ned i en isgrotta full av arga creepers! Lättast att lämna honom där. Men när Mickey ändå tar sig hem har man redan printat ut en ny Mickey. Panik! För om två kopior råkar existera samtidigt måste båda elimineras för alltid! Men de båda Mickeys strid om vem som skall överleva skjuts upp när andra saker kommer emellan, händelser som kan ha betydelse för hela kolonins överlevnad.

Med litet kreativ frihet och en god dos humor kan man under största delen av filmen acceptera handlingen som ganska trovärdig: 3D-printningen av människor, lagrande och överförande av en människas kompletta minnen och personlighet, en kolonisering ledd av ett excentriskt och ärligt talat fnoskigt miljardärspar vilka tar sig rätten att styra och ställa över liv och död för sin egen bekvämlighet. När tempot ökar i den sista delen av filmen krävs det mer av viljeansträngning för de suspension of disbelief som behövs för händelserna som kommer slag i slag, men då får man istället börja se filmen som en hjältesaga... där utgången inte är helt given. 

Filmen Mickey 17 har en lättsam ton trots att så gott som varje scen i första halvan är otroligt grym, om man stannar upp och tänker på den. Det är en svår balansgång mellan existensiell ångest och komedi, men det funkar tack vare regissören Bong Joon Ho och huvudrollsinnehavaren Robert Pattinson som gör Mickey plågad men inte uppgiven, trots att han minns varenda gång han har dött, och trots att alla andra på skeppet behandlar honom nedlåtande.

Nej, inte alla - några av kvinnorna i besättningen är attraherade av honom, i synnerhet den tuffa säkerhetsvakten Nasha. Det är nog inte bara lust utan en välbehövlig ömhet och omsorg hon visar när hon tar emot varje nyss 3D-printad Mickey i de mörka, trånga besättningskvarteren. Och visst är det den glimt av mänsklighet och kärlek man vill hålla fast vid, istället för att låta cynismen ta över och bara ha ihjäl dem som står ivägen. Det kan vara en bra start på ett bättre liv på en ny planet.

Finch av Jeff VanderMeer

Där City of Saints & Madmen framställde Ambergris som en stad på ett ungefärligt artonhundratal, oftast nattetid, ger boken Finch intrycket av en modern stad med skimrande skyskrapor i obönhörligt dagsljus. Men genom alla framställningar av staden virvlar svampsporer med oberäkneliga krafter, och nu i högre grad än någonsin.

John Finch är en polisutredare i en hårdkokt detektivhistoria. Vi läsare får några överraskningar redan i den inledande brottsscenen, där det bland de närvarande utredarna finns en gray cap. Är de inte längre föraktade och undanskuffade från det offentliga livet? Nej, mer än så, det är gray caps som styr Ambergris nuförtiden. Och inte bara det, de tog kontrollen genom att dämma upp det omgivna vattnet till att översvämma stadens gator och valla människorna in i grey caps fällor för anfall. Tänk att det var vattenmassor som drev Ambergris människor till att förlora. I alla år har hamnen, havet och de uppsluppna bläckfiskfestivalerna stått för glädje och trygghet i en stad infesterad av dödliga svampsporer och små men underliga varelser under fötterna.

Det höjda vattenståndet har förändrat staden, och på bottenvåningen i huset där Finch bor är lägenhetsgolvet vattentäckt. Men kvinnan som bor där, Rothver, omger sig med en stor mängd vattenskadade böcker och kan ge eller skicka vidare information som Finch behöver hantera.

Gray caps använder sig av svampar och sporer för att manipulera den mänskliga befolkningen. Många har blivit spor-knarkare och får sin dagliga fix av offentligt utplacerade purpurfärgade svampar. De minnes-svampar som växer ut från en död människa är en användbar källa till information om hens sista dagar, men också potentiellt skadlig för den som tvingas äta den och uppleva den dödas känslostormar. Med så många sporer virvlande i luften och svampar växande i omgivningarna verkar det omöjligt att inte bli smittad av något, förr eller senare. Några människor har omfamnat förvandlingen som svamparna och gray caps gett dem, och är nu lydiga (och hatade) hybrid-assistenter till gray caps med ett kamera-liknande öga bredvid en uttorkad ögonskål (enögdhet är ju något som återkommer i VanderMeers böcker).

Precis innan gray caps tog över, skakades Ambergris av strider mellan olika fraktioner med anspråk på makten. Finch har behövt byta namn för att dölja sina tidigare lojaliteter, men pressas av dem som anar eller vet vad han har på sitt samvete. Samtidigt är hans överordnade gray caps lika pigga på att pressa och utpressa sina mänskliga underlydande som brottslingarna de jagar. Undersökningarna kring det senaste underliga dubbelmordet placerar Finch i skottlinjen för i princip alla maktspelare, kända som okända, i Ambergris. Men han gör samtidigt svindlande upptäckter som knyter an till händelserna i boken Shriek: An Afterword. 

Som sagt är boken Finch en hårdkokt deckarhistoria, med bitvis tät prosa, och mycket grymt våld av olika slag. Det är intressant att se berättelsen om Ambergris utvecklas så här, men för egen del uppskattar jag mer myllret och förvirringen i City of Saints & Madmen.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
City of Saints & Madmen

Shriek: An Afterword

Veniss Underground

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Ghost Funk Orchestra på Fasching

Så snart de sex killarna i Ghost Funk Orchestra äntrat scenen slår de igång de sitt starka funk-sound. Från Stephen Chens barytonsaxofon kommer bra melodislingor. Så ansluter de båda sångerskorna Romi Hanoch och Camellia Hartman för nästa låt, vars namn undslipper mig. Tacknämligt börjar bandets grundare Seth Applebaum då mellansnacket och ger oss några låtnamn - Scatter heter nästa, och där hamnar saxen och trombonen, hanterad av James Kelly, i ett lekfullt bråk mot varandra. 

Tempot sjunker men inte energin i det sugande gunget och sången i låten Why. Den följs av Blockhead som har ett långt och intensivt trombonsolo, och den lätt retsamma texten 

I see your lover's missing again

Where could he be this time?

På scen hör vi mindre av sextiotalssoundet som båda låtarna har på plattan A New Kind Of Love (2022), men livekänslan väger upp det mycket väl. 

Plattan Ode to escapism kom ut 2020 och färgades av den lugnare men litet frustrerade sinnesstämningen när spelningar och turnéer fick ställas in, till exempel Drop Me A Line som har ett fint långsamt gung. Så blir det dags för låtar från den senaste skivan, A Trip To The Moon (2024), där To The Moon! med sitt litet mer psykedeliska sound låter som musik till en lätt flummig skräckfilm. Så sticker bandet emellan med en osläppt låt! Det är en introspektiv ballad med insprängda partier av mer intensiva musikaliska utbrott. Det här är något som Ghost Funk Orchestra gör bra; lugna låtar som växlar till högre energi och hårdare stil i några takter och sedan tillbaka igen, som i balladen As The Seasons Change.

En av bandets första låtar, Boneyard Baile från 2016, svängade skönt av steel guitar-soundet som är ovanligt tillbakahållet. Så går sångerskorna och blåsarna av scenen och kompet fortsätter att jamma medan hela bandet presenteras, tills brasset kommer tillbaka för en ny brawl, och sångerskorna smyger in för att sedan få hela bandet att resa sig och leverera mer dansant funk: Your Man's No Good, ochWalk Like a Motherfucker med sina intrikata harmonier. Det är inte slut där, vi får två extranummer från 2020-plattan inklusive en riktigt hård funkig avslutning med King of Misdirection.

Strange Planet

I några år har Nathan W. Pyle tecknat de charmiga bilder i av varelser som gör underliga saker. Eller nej, de gör precis samma saker som vi men kallar det något helt annat, något som ofta är en mer exakt beskrivning och just därför låter absurt. Bil heter "rollmachine", buss heter "grouprollmachine" och dansa heter "limbflailing". Tillsammans med den skicklige TV-serieskaparen Dan Harmon har Pyles hårlösa varelser satts i rörelse på bildskärmen under samma namn som ursprungsserien, Strange Planet.

I det första avsnittet möter vi några varelser i ett populärt popband som går skilda vägar, och också några varelser vars liv ställs på ända när favoritbandet splittras. Vi får också en första blick på kaféet Careful Now! och varelserna som jobbar där, eller kommer dit dagligen för sin "jitter liquid"... och kanske för att söka gemenskap med andra. Det tar litet tid att vänja sig vid det roliga språkbruket men snart hänger man med i vad som menas. De är ganska lika oss, trots att färgskalan går från rosa till blått och att ingen har byxor på sig!

Men i det tredje avsnittet upptäcker vi större skillnader från vår planet. Kring Strange Planet kretsar två månar, Lorb och Rorb! Och snart är det dags för den spännande dubbelskuggdagen, som inträffar vart femtonde år! Den optimala platsen att observera när båda månarna täcker solen är på Careful Now! med sin utsiktsterrass. Men vänta, det finns risk att konstruktionen rasar ned i dimman i den outforskade avgrunden där under!

De mystiska inslagen är spännande avbrott mot de annars vardagliga händelserna i pastellförpackning. Historierna är charmiga och uppmuntrande, och handlar om att följa sitt hjärta, våga ta chanser och hitta sin egen väg. Om än en del varelser liknar varandra mycket, så är deras röster och inte minst deras personliga bekymmer tillräckligt distinkta för att vi snabbt skall veta vad som är viktigt för dem vi ser. Strange Planet är en trevlig serie, men jag kan nog tycka att Nathan W. Pyles tecknade serier om en eller fyra rutor kan vara mer slagkraftiga och till och med mer hjärtevärmande.

City of Saints and Madmen av Jeff VanderMeer

Invånarna i Ambergris uppvisar ett märkvärdigt lugn inför det faktum att där skett minst en massaker och två mystiska mass-försvinnanden, och att en långsam svamp-invasion pågår i staden. Samlingen City of Saints and Madmen innehåller många olika berättelser om Ambergris på olika format, berättade av olika röster, men med många referenser till varandra. Det är just det som gör Ambergris så levande framför våra läsande ögon - blandningen av hyllningar och förolämpningar av stadens store kompositör Voss Bender, samarbetena och rivaliteterna mellan de många såväl forskare som kultister vilka samlas kring de ännu fler bläckfiskar (OBS! tioarmade! OBS!) i vattnen kring Ambergris...

The Hoegbotton Guide to the Early History of Ambergris ger oss den blodiga historien av stadens tillkomst, eller snarare människornas ankomst och övertagande av den från de gray caps som levde där. De korta varelserna med stora gråa hattar som får dem att likna svampar utgjorde inget större motstånd för mannen som snart blev Kung Manzikert I och slog sig ned i staden som gray caps lämnade. Mystiska försvinnanden i både stor och liten skala kunde inte med full säkerhet knytas till gray caps, och efter hand blev det närmast oanständigt att göra seriösa efterforskningar i om varelserna hade en egen civilisation i gångarna under Ambergris.

Något som ändå gör Ambergris så lockande är det rika kulturlivet som finns där, med operor, gallerier och hängivna följare av en eller annan konstnär. Men det finns en grov rännil av blod och skräck i framställningarna av dem, som i kortromanen The Transformation of Martin Lake. Än mer kuslig och minnesvärd är historien The Cage, om antikhandlaren Robert Hoegbotton som av personliga skäl specialiserat sig på föremål som lämnats kvar efter ett av de mystiska och tragiska mass-försvinnandena.

Mer glädje och också en del våld bjuder The Festival of the Freshwater Squid på, en festival som dyker upp i många av historierna. Sektionen King Squid låter oss följa den hängivne bläckfiskforskaren Fredrick Madnocks noggranna undersökningar av den största av bläckfiskarna, inklusive många underhållande nedsablanden av andra forskare i de yminga fotnoterna.

Men - vad är sant och vad är hallucinationer? Det kan man fråga sig efter att ha läst den suggestiva The Strange Case of X, men inte bara då utan när andra ledtrådar och motsägelser dyker upp i en bisats. 

Jeff VanderMeer beskriver sina underliga miljöer och dess invånare så levande och tydligt som om man vore där, fast ändå litet svårgripbart som om man vore i Ambergris i en dröm som man kanske inte kan vakna ur.

Fler böcker av Jeff VanderMeer:
Veniss Underground

Shriek: An Afterword

Finch

Annihilation
Authority
Acceptance 

Dead Astronauts

Tobias Wiklund Inner Flight Music på Fasching

Inspirerat pianoplink från Johan Graden plus falsettoner skapade med stråke av Jon Fält på percussion inleder första låten. När resten av bandet ansluter - Hanna Paulsberg på saxofon, Nils Berg på basklarinett, tenorsaxofon och flöjt, Kansan Zetterberg på kontrabas och Tobias Wiklund på trumpet och kornett - blir det först i en samstämd minimalism som sedan bär iväg åt olika håll av musikerna. Tobias Wiklund hinner byta den finstämda kornetten till en trumpet som får låta medvetet burkig. 

Sedan ger han sig ut alldeles själv i något som låter som psalmsång och gospel. Musiken svingar sig mot himlen i en låt där tystnaden är lika viktig som tonerna. Sedan lockas kollegorna upp från golvet där de gömde sig, till en låt med mjuk men dansant rytm, som bitvis låter som vinjetten till Blackadder! Låtarna varierar i tempo och stil men är ofta centrerade kring en unison, repetitiv minimalism som musikerna på scenen gör mycket bra. Så börjar Jon Fält spela en rytm på ett instrument som ser ut som en halv vattenmelon, och fortfarande spelande vandrar bandet ut på led för en välförtjänt paus.

Är det samma låt de sedan vandrar in till för samma set? Medan de äntrar scenen spelar de en repetitiv slinga som växer ut till en hel låt med rik klang - litet grand låter det som vågor eller i alla fall vågformer i musiken. Tobias Wiklund visar så vilken skicklig musiker han är i en låt med ett virtuost och vackert intro på kornett. Först därefter kommer kvällens enda mellansnack, en kärleksfull berättelse om att vi alla har vingar och en uppmaning till oss i publiken att träna oss på att se dem hos varandra! Den nya skivan Inner Flight Music är en hyllning till att vi alla är universums väsen och har otroligt mycket kraft i oss . Det är fint sagt och jag tror att många redan kände det av det vi fått höra under kävllen. Så fortsätter konserten med musik som har litet folkton, litet Louisiana-känsla. Som extranummer får vi en låt som är en ljuvlig villervalla. De uppradade musikerna spelar nästan samma melodi, men inte helt likadant, och det ger en fin känsla av att man kan planera, men det blir aldrig exakt som man tänkt, och det är också bra.

OKVSHO på Fasching

Bröderna placerar sig på varsin ända av Faschings scen: Georg Kiss vid trumsetet och Christoph Kiss bland keyboardsen. Däremellan hittar vi Bérénice Awa Keller på percussion, Elias Kirchgraber på bas och Sara el Hachimi på saxofon och flöjt. Gruppen OKVSHO har ett organiskt jazzigt sound, mjukt och ibland litet flummigt. I de första låtarna spelar de inga uttalade solon men låter instrumenten variera i stil och melodi i tur och ordning. Saxens melodier är ofta enkla och repetitiva och smälter in i soundet. Basens gung tilltar, och i tredje låten lyfter Sara el Hachimi upp tvärflöjten för en virtuos inledning.

En låt bryter sig ut i snabba funkrytmer, nästa saktar in och bjuder nästan på djungelljud med saxslingor som vävs in och ut i musiken. Från debut-EP:n Traphouse Jazz låter titellåten suggestiv och spännande. Det sammanvuxna svänget är skönt men en hel konsert i samma stil skulle kännas jämntjockt och tråkigt. Låten som följer är tight och växer långsamt till ett utdraget crescendo som publiken belönar med extra långa applåder. Därefter kommer en låt med en lekfull rytm från basen som listigt svaras på koskällan.

Den mjukare låt som inleds med ett fint saxsolo har litet 70talsstämning i de svajande syntljuden. Till sist visar Elias Kirchgraber sin skicklighet på basen med ett riktigt läckert intro, varefter han efter ett saxparti återkommer med ett gitarrsound som han tweakat fram från skogen av pedaler kring fötterna. Kul och snyggt! Det gav en bra avrundning på konserten.

Silo

Tiotusen människor bor på silons 144 nivåer, med olika uppgifter för att hålla livet igång. Stora displayer visar den sorgliga världen utanför: grå, kal, giftig och livsfarlig att gå ut i. Silon är gediget byggd, med retrofuturistiska  boendekvarter och ändamålsenliga arbetsmiljöer, väl underhållna även om omgivningarna börjar bli slitna. Där finns ingen radio eller TV, datorerna är gammaldags och tillgången till data begränsad även när du är sheriff i silon. Här och där gömmer någon en relik från tiden innan silon, men det är förenat med livsfara då sådant är högst förbjudet.

Alla avdelningar tycker säkert att de har de viktigaste jobbet i silon, men mekanikerna längst ned vet att ingen skulle överleva om de inte höll generatorn igång. Eller kanske finns det hemliga resurser för Rätts- och IT-avdelningarna. När Juliette Nichols från Mekaniska blir utsedd till sheriff har hon redan en annan, mer skeptisk syn på silons system än de som jobbar på de högre nivåerna. I sina undersökningar av brott kan hon följa egna misstankar och ledtrådar som leder till överraskande upptäckter.

Några av de stora frågorna som en del människor i silon ställer sig är förstås varför de lever i en så underlig värld, vem som byggde silon och varför, och om någon som vet svaren ljuger om det och om utifall det faktiskt är möjligt att gå ut utanför silon och överleva. 

Serien följer ett antal personer från olika nivåer i silon, med olika befattningar och olika skäl till att vilja behålla status quo, eller inte. I säsong två stiger temperaturen, nya konfliktlinjer uppstår mellan tidigare allierade och människorna i persongalleriet börjar antingen vackla i sin tidigare tro, eller stärks i sina övertygelser och handlar självständigt i trängda situationer. Rättsavdelningen trodde att de skulle kunna styra Paul Billings när de tillsatte honom som vicesheriff, men hans rättskänsla är starkare än så. Och ändå får han anledning att tvivla på vad han hittills vetat. Och för alla gånger som IT-avdelningens chef Bernard Holland förpestat tillvaron för sanningssökarna, så hamnar han själv i ett växande dilemma som antyder faran med livet i silon.

De två första säsongerna av TV-serien Silo bygger i stort på boken Wool av Hugh Howey. Det finns ytterligare två böcker i serien, och två säsonger till är utlovade för att följa historien till sitt slut.

Händelser ur Sveriges ohistoria av Daniel Sävborg

Vilka berättelser det är som "alla" känner till varierar med tiden. I våra dagar är det till exempel Harry Potter, Gudfadern och Astrid Lindgren man kan nämna för att andra skall veta vad man menar, även om en mer avancerad kulturkanon än så tycks vara för farlig och splittrande för landet för att ens diskutera i någras ögon. Men under tidigare sekler, ja ända in på 1900-talet, fanns det andra historier som de allra flesta kände till och som därför skrevs om i nya pjäser och böcker, avbildades i tavlor och skulpturer och ibland lärdes ut i skolan, historier som nu fallit i glömska. 

Daniel Sävborg tar i sin bok Händelser ur Sveriges ohistoria upp ett antal dylika berättelser om kungar och andra personer som levde för flera århundraden sedan. Många av dem omtalades som något som verkligen hänt, men i så avlägsen historia att det halvt kunde ses som en mytisk tid, på liknande sätt som Odysséen. I vissa fall sades kungen i fråga kunna räkna släktskap till Oden, i andra fall skedde magiska händelser med dem.

Dock hände det under åren efter att historietecknare, författare, arkeologer och krönikörer försökte belägga historierna historiskt, ofta som en del i ett byggande av Sveriges historia, eller för att skapa sedelärande berättelser för sin samtid. I det arbetet hände det ofta att en ny skribent något hundratal år senare plockade upp ett knapphändigt omdöme ur till exempel 900-talets Ynglingatal, lade till en egen kommentar och så förändrade historiens innehåll. De utbroderande stroferna kan ha kommit till av dåtida jämförelser med samlingar från andra håll, av ett stavfel eller en felläsning, en ny sorts tolkning av gamla skrifter och fynd, eller ha sitt ursprung i den nye författarens egna tolkningar. Från kapitlet om Slaget på Bråvallarna citerar jag Sävborgs omdöme om en av historieskrivarna: "[Petter] Rudebeck var en rätt tidstypisk blandning av seriös fältarbetare, lärdomsbjässe och nationalchauvinistisk stolle."

Bokens första kapitel om Kungen som drunknade i ett mjödkar är en god illustration av hur Kung Fjolner, om vilken man i Ynglingatal läste nästan bara det som rubriken säger, tillskrivs egenskaper och handlingar allteftersom nya skribenter tar upp hans öde. Ett tag sägs drunknandet vara ett straff för att han varit för förtrolig med sina underlydande, i ett annat sekel höjs han upp till en fruktbarhetsgud, men när vi närmar oss våra dagar ses han som en ömklig figur att skratta åt.

Liknande omvärderingar sker med de flesta andra personer och händelser som Sävborg tar upp, vilket i sig är värt att minnas även om man säkert i alla tider tänker att man går så nära källorna man kan för att utvinna fakta. Eller så varierar historierna om vilka som står mot varandra i vilka slag; vem som strider mot sin egen bror; vilken skön prinsessa vars hjärta krossas då hennes älskade dör på slagfältet. Hjalmar och Ingeborg är ett älskande par med ett sorgliga öde som var välkänt, trots att vägen dit skilde sig i olika versioner av deras saga. De skall ha levt på 400-talet e.Kr. (eller femhundra år tidigare), och på 1800-talet fick deras historia ett uppsving och skrevs om i böcker ett flertal gånger. Tavlor och skulpturer av dem båda skapades, och på bokens omslag syns ett av verken, där åskådaren vet att den väntande Ingeborg snart kommer att dö av hjärtesorg.

Att hålla isär alla olika källor, deras versioner och vilka andra versioner de kan ha inspirerats av eller tagit spjärn mot, är säkert ett mödosamt arbete som kräver stor noggrannhet. När Daniel Sävborg redovisar detta för lekmän i sin bok blir tonen en blandning av detaljrikedom och pratighet vilket gör läsningen litet tung. Dock är både ursprungshistorierna och förvandlingarna de har genomgått fascinerande och underhållande, tillika hur de levt i människors minne men bit för bit försvunnit ur medvetandet.