Orbital av Samantha Harvey

Om man tror att den tunna boken Orbital, dryga hundra sidor, skall vara snabbläst så tror man fel. Varje ord i varje mening är värd att läsas långsamt, nästan läggas på minnet, som en manual för hur man lever på en rymdstation. Omständigheterna gör att livet där är helt annorlunda än på jorden, men det är också då man får upp ögonen för sakerna man tagit för givna och det man saknar. 

Ett jorddygn är tjugofyra timmar och det är den tidsindelning som astronauterna och kosmonauterna på stationen också följer. Men under dessa tjugofyra timmar hinner man varva jorden sexton gånger. Orbital har sexton kapitel numrerade efter dessa varv, men det som skildras är inte nödvändigtvis vad som händer exakt då; ibland är det drömmar eller minnen från jorden som stiger fram hos personen vars tankar vi just följer. Till en början spinner boken ut en detalj i taget till filosofiska betraktelser eller lyrisk kontemplation över undret och vågspelet att vara i en plåtfarkost med utsikt över jorden. Efter hand kommer dynamikerna mellan människorna fram, stunder av vanmakt då man ser och hör om händelser på jorden men inte kan påverka dem, och deras tankar om expeditionen till månen med fyra astronauter som skjuts upp från jorden medan de själva gör varv efter varv kring den.

Samantha Harvey skriver med god känsla för människors inre tanke- och känsloliv, med många intelligenta referenser som fördjupar läsarens närvaro hos rymdfararna. En del av reflektioner känns igen från kommentarer gjorda av astronauter i verkligheten, och det länder Harvey till heder att hon inte fantiserar fritt utan förankrar sin historia i en god förståelse för tekniken och processerna som gör det möjligt (och krävande) för människor att klara sig i ett skepp i vakuum.

Somehow, Nell thinks, once you've been on a spacewalk, looking at space through a window is never the same. It's like looking through bars at an animal you once ran with. An animal that could have devoured you yet chose instead to let you into the flank-quivering pulse of its exotic wilderness.

[...]

Don't look down, you're told - focus on your hands, your task, until you've adjusted. She looked down, how could she not? The earth was tumbling beneath her at speed. The naked startling earth. From out there it doesn't have the appearance of a solid thing, its surface is fluid and lustrous.

Samantha Harvey balanserar vackert mellan människornas vistelse i den fysiska och krångliga verkligheten, och upplevelsen av att se och känna något unikt. Tankarna kan flöda från att se jorden helt utan gränser och inse hur futila alla krig är, till att slås av känslan att allt är politik, inte minst ansträngningarna som har placerat de sex människorna i omloppsbana kring jorden. I sin extremt o-naturliga omgivning är Orbital en djupt mänsklig bok.