Förstörelse av Iida Rauma

Historien börjar med en uppenbarelse från förr. Löpturerna framåt midnatt är redan ett tecken på att A inte är på ett bra ställe i tillvaron, men Iras underliga uppdykande och försvinnande knuffar henne än mer ur banan. A är historielärare fast oordningen med maten, hemmet och självvården gör det svårt att klara av arbetet. Dock har hon något av en vapendragare i Nordin, en äldre lärare vars ordmassor om Åbos historia blandas ut med distanserad omsorg om A:s sinnestillstånd. 

Ordmassor är kanske vad vi får från början till slut i boken Förstörelse. Berättelsens meningar avslutas oftast med "sa A." utan att vi får veta vem det är som A säger allt till. Det går att tänka sig att A vägrar att ge sig fastän alla säger åt henne att sluta prata. Men hon tänker inte vara tyst om vad hon har varit med om. Vi får aldrig veta vad bokstaven A står för men vid tillfälle säger någon att hennes namn är fint. 

Sökandet efter Ira är en väg som leder bakåt till minnena av åren då Ira och A gick i samma klass. Men även om det ibland verkar som att Ira och A skulle kunna vara samma person, är det A vi följer. Med realistiska detaljer beskrivs motståndet hon utsattes för i skolan, och långsamt och skickligt vecklar Iida Rauma ut alla aspekter av mobbningen. A var ett duktigt barn, men hur mycket hon än försökte fick hon aldrig högsta betyg. Och som hon försökte. En liten allvetare som alltid har svar på frökens frågor och dessutom rättelser på läroboken blir lätt någon som klasskamraterna fnyser åt. Men efterhand framgår det att den som driver på mobbningen är klassläraren Anna-Maija. Ett duktigt barn kan få känna uppskattning i skolan, men för A rycks den mattan undan under hennes fötter av den som borde uppmuntra upptäckarlustan.

Från elaka kommentarer och ett ständigt uteslutande ur viktiga sammanhang går mobbningen över till fysiska angrepp. På samma sätt växer sveken mot A, för när hon vänder sig till dem som borde se och hjälpa barn som har det svårt - skolkuratorn, rektorn - ler de och vill släta över och glömma allt. Så samhällets löften att ta hand om sina barn var inte att lita på? In i det sista hade A trott på rättvisa, om hon bara redovisade alla fakta och någon såg på det objektivt och logiskt, men nej.

Boken Förstörelse är kompakt och svart och kan till en början verka som en eländesberättelse. Det räddas först av vänskapen mellan A och Nordin och deras rappa kommentarer i hemligt samförstånd, sedan av att Iida Raumas språk och framställning inte är självömkande utan klart, tydligt och snarare drivs av ett lågmält raseri, och de fullskrivna boksidorna kan läsas snabbt som en forsande flod. A sätter fingret på att förlåtelse av dem som gjort dig ont kan vara skadligare än att bära vidare på hatet och kräva upprättelse. Hoppas att den här ypperliga boken kan vara en upprättelse både för henne och alla som känner igen sig i A.