Visst ljuder den redan i tankarna på fler än mig i publiken när vi glider in mellan bänkraderna för att fylla varje plats framför stora scenen på Uppsala Stadsteater - den fantastiska sången med samma namn som musikalen vi skall se, med sitt medryckande skrivmaskinsknatter, smarta textrader och oförglömlig melodi. Och vi får höra den direkt, framsjungen av de tre huvudpersonerna och den blonda, bystiga skyddsängeln Dolly Divine som är vår ciceron under föreställningen 9 to 5.
Från ett kraschat äktenskap ramlar Judy in på sitt livs första jobb, rädd och osäker. Tur nog möts hon av den kompetenta Violet, som jobbat på företaget Consolidated i 15 år och är näst i tur att bli befordrad - om världen vore rättvis. Där finns en homogen grupp av beigekostymerade män som håller varandra om ryggen, och ett flertal andra kvinnliga kollegor, vars livs historier vi får glimtar av. Kvinnorna håller ett förnärmat avstånd till chefens sekreterare Doralee, för uppenbarligen har hon gått sängvägen till sin position. Men Doralee är i själva verket dubbelt utsatt, av kvinnornas förakt och av det ständiga tafsandet från sin slemmige chef Franklin Hart.
Uppsättningen håller sig kvar i originalfilmens 80-tal, med underbart permanentat hår och rosa knytblusar. Därför kan vi åskådare tänka oss att problemen den presenterar är lösta nu och slippa känna oss skyldiga eller oroade av handlingen. Fast visst finns det fortfarande ställen med sextrakasserier, mansgriserier och tystnadskulturer än idag. Men det finns också mindre acceptans för det och fler lagliga medel att motverka diskriminering.
I världen vi ser på teaterscenen är det med hjärtat i halsgropen som vi ser kvinnornas hämnd på chefen ta sig ytterst konkreta former - råttgift i kaffet och kidnappning! Hur skall de ta sig vidare därifrån, de har ju faktiskt gjort sig skyldiga till brott, vilket inte chefen Hart har... eller?!
Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är fantastiskt proffsig och rolig, och alla roller spelas väl. Pia Johansson, Frida Öhrn och Linda Kulle är samtrimmade som de tre huvudpersonerna, Martin Redhe Nord är en magnifik Dolly Divine, Emil Ahlén är tillbörligt motbjudande men komisk som den slemme Franklin Hart, och trots att han knappt har några repliker är David Sigfridsson minnesvärd för sin komiska timing och ytterst fysiska gestaltning av Bob med flera roller. Ett filmat montage mitt i föreställningen påminner om att vi inte kan luta oss tillbaka och slå oss för bröstet än, men mest av allt är 9 to 5 ypperligt underhållande och uppiggande.
 |
| Foto: Sören Vilks |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar