Going Up - Space Elevators as Highways to the Stars
Den sista dagen av WorldCon började för mig med en riktigt matig panel. Än en gång kom Geoffrey Landis med många kloka kommentarer späckade med fakta från hans uppdrag för NASA. En rymdhiss är något som låter en slippa mullrande raketer som måste övervinna gravitationen vid jordytan, och istället hjälper människor och/eller last att komma högre upp i atmosfären och susa vidare i den lättare gravitationen. 40 000 km lång behöver en dylik rymdhiss vara, 400 000 km om den skall räcka ända till månen! Det nämndes att Mars måne Phobos omloppsbana är så nära Mars att de skulle vara ett bra par för en rymdhiss.
Tunn, lätt och oerhört tålig behöver denna rymdhiss vara, för krafter drar åt den åt båda hållen, och den behöver vara av lätt material för att inte dras sönder av sin egen tyngd. Kolnanotuber är materialet som skulle kunna klara det, men man har ännu inte kunnat göra dem i närheten av så långa sträckor som behövs. Däremot skulle man i mikrogravitation kunna tillverka grafenkristaller som kunde vara användbara som material.
Rymdhissen är (någorlunda) fixerad över samma plats på jorden och behöver befinna sig vid ekvatorn för att inte corioliskrafterna skall krångla till det. Den skulle kunna hänga över plattformar på vatten, och kunna röra sig lätt åt olika håll om den riskerar att träffas av rymdskrot. Eller så vore det bättre att rensa upp rymdskrotet i dess närhet, eller varför inte rensa upp allt rymdskrot i atmosfären, det blir ju bara mer och mer för varje år, påpekade Gillian Clinton, och det kommer susande med hastigheten 17 000 km/h.
Än så länge vet vi dock inte hur vi skall få en hisskorg att röra sig uppför rymdhissens kabel. Magnetism?
En annan variant är att bygga ett högt torn på jorden som sedan möter en kabel som hänger ned från sin motvikt uppe i atmosfären. Ytterligare en variant är att bygga en slunga som med stor precision och inte alltför höga g-krafter kan slunga såväl last som människor ut i rymden. Om man använder sig av planeternas rotation skulle man i princip kunna slunga sin last vart som helst i solsystemet om man beräknar banan mycket, mycket noggrant.
Innan rymdfarten är tillräckligt utvecklad och planerad kan det verka onödigt att tänka så långt i förväg på hur man skulle bygga en rymdhiss. Men man kan jämföra det med expansionen i Nordamerika - det första man gjorde var inte att bygga motorvägar västerut, men förr eller senare blev det efterfrågat och nödvändigt, och rymdhissen är rymderans motsvarighet till motorvägar.
Languages as World-Building
Med intressanta frågor att inspireras av ledde Rob Cameron sin panel till möjliga situationer och problem som hade att göra med språk i ett tänkt scenario på en annan värld. Vår fiktiva huvudperson Bolt flyttade med sin familj till sin mors hemland med en annan religion än den hon vuxit upp med. Clara Cohen som blixtguden försvarade ettrigt sin snabba, lysande kult mot den långsammare dunderguden Gretchen McCulloch. Hur påverkas vardagligt språkbruk och ordspråk av att man har en blixtgud respektive en dundergud? Och vad får de för nya roller när civilisationen fortsätter på ett generationsskepp som inte har väder, men däremot elektricitet och maskiner? Det var en mycket underhållande och inspirerande panel som avslutade mitt deltagande på WorldCon i Glasgow år 2024, och gav mersmak för fler konferenser.
2 kommentarer:
Att jag missade Gretchen McCulloch!! Men detta var visst det enda passet hon deltog på så jag hade missat henne oavsett eftersom jag åkte hem igår. Kan varmt rekommendera hennes bok Because Internet.
Det där med rymdhiss låter superspännande!
/Josefin M (webbläsaren låter mig inte logga in med google-konto)
Tack för tipset! Gretchen McCulloch var kvicktänkt och rolig i panelen, så det är säkert en bra bok!
Skicka en kommentar