Så grymt! Hermia älskar Lysander, men hennes far har bestämt att hon skall äkta Demetrius. Men Helena älskar ju Demetrius. Och när fadern drar ärendet inför Theseus, hertigen av Aten, understryker han med skrämmande ilska att fadern har rätt att styra som han vill med dotterns liv. John Light spelar Theseus aggressivt, och likaledes när han spelar älvkungen Oberon, men där vågar åtminstone hans hustru Titania stå emot honom med samma styrka i hans planer.
Ack, planer och intriger får vi mycket mer av, men älvornas listiga lekar med de dödliga går snett och blir ännu mer krångliga - och underhållande. Några droppar kärleksdryck i fel ögon och vips, så är plötsligt både Lysander och Demetrius galet förälskade i Helena. Deras passion är så kraftig att till och med kärleken blir skrämmande i den här uppsättningen av Shakespeares älskade komedi A Midsummer Night's Dream.
Kusliga på ett annat vis är skogens älvor och i synnerhet Puck. Matthew Tennyson har udda sminkning och rörelsemönster som visar hur annorlunda, oberäkneliga och opålitliga skogsvarelserna är. Och med hans och Oberons akrobatiska lekar och - till och med! - kyssar, förstår man att det alltid ligger nära till hands att leka med kärleken, även med Titanias känslor. Fast visst unnar man henne den äkta glädjen Titania visar när hon luras att bli förälskad i den åsnehövdade Bottom! Michelle Terry lyser av glädje som varken förr eller senare i pjäsen.
Pearce Quigley i sin tur är fantastiskt rolig i rollen som Bottom, liksom Fergal McElherron som Quince och alla de övriga i amatörteatersällskapet som skall uppföra Pyramus och Thisbe. Självupptagen som Bottom är så är han ändå centerpunkten i det entusiastiska sällskapet. Och fastän framförandet blir fumligt, när det borde vara perfekt i närvaron av hertig Theseus och drottning Hippolyta, så stillnar ändå det kungliga paret inför föreställningen, får sig ett gott skratt och hittar tillbaka till sin kärlek och bereder väg för de unga parens bröllop i äkta kärlek. Men helt och fullt är de inte herrar i sitt eget hus, för de och publiken får en sista påhälsning och välsignelse av Oberon och Titania, och Puck bjuder oss att tänka att kanske vaknar vi också som ur en dröm med svaga minnen av vad vi just sett. Men den här uppsättningen från 2013 i Dominic Dromgooles regi är mycket minnesvärd; full av energi och humor och en aning oro.
Länk till The Globes sida om A Midsummer Night's Dream
Ack, planer och intriger får vi mycket mer av, men älvornas listiga lekar med de dödliga går snett och blir ännu mer krångliga - och underhållande. Några droppar kärleksdryck i fel ögon och vips, så är plötsligt både Lysander och Demetrius galet förälskade i Helena. Deras passion är så kraftig att till och med kärleken blir skrämmande i den här uppsättningen av Shakespeares älskade komedi A Midsummer Night's Dream.
Kusliga på ett annat vis är skogens älvor och i synnerhet Puck. Matthew Tennyson har udda sminkning och rörelsemönster som visar hur annorlunda, oberäkneliga och opålitliga skogsvarelserna är. Och med hans och Oberons akrobatiska lekar och - till och med! - kyssar, förstår man att det alltid ligger nära till hands att leka med kärleken, även med Titanias känslor. Fast visst unnar man henne den äkta glädjen Titania visar när hon luras att bli förälskad i den åsnehövdade Bottom! Michelle Terry lyser av glädje som varken förr eller senare i pjäsen.
Pearce Quigley i sin tur är fantastiskt rolig i rollen som Bottom, liksom Fergal McElherron som Quince och alla de övriga i amatörteatersällskapet som skall uppföra Pyramus och Thisbe. Självupptagen som Bottom är så är han ändå centerpunkten i det entusiastiska sällskapet. Och fastän framförandet blir fumligt, när det borde vara perfekt i närvaron av hertig Theseus och drottning Hippolyta, så stillnar ändå det kungliga paret inför föreställningen, får sig ett gott skratt och hittar tillbaka till sin kärlek och bereder väg för de unga parens bröllop i äkta kärlek. Men helt och fullt är de inte herrar i sitt eget hus, för de och publiken får en sista påhälsning och välsignelse av Oberon och Titania, och Puck bjuder oss att tänka att kanske vaknar vi också som ur en dröm med svaga minnen av vad vi just sett. Men den här uppsättningen från 2013 i Dominic Dromgooles regi är mycket minnesvärd; full av energi och humor och en aning oro.
Länk till The Globes sida om A Midsummer Night's Dream
 |
| Foto: John Haynes |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar