Den här ovanliga vårsäsongen har Kungliga Filharmonikerna fortsatt att förgylla våra liv med konserter, utspridda på scenen inför ett i övrigt tomt konserthus. Men vi vet nu att konserterna som de och andra orkestrar gjort tillgängliga har setts och hörts av många fler än de som får plats i stolarna, så musikerna kan verkligen känna sig stolta och uppskattad trots att de inte får applåder.
Att höra Aaron Coplands Appalachian Spring (1944) är en ljuvlig upplevelse: de inledande sökande tonerna kan höras som vår och spirande grönska som vågar sig fram. Då verket ursprungligen skrevs som en balett finns det en handling till musiken, men man behöver inte känna till den utan kan njuta av de livliga tonerna ändå. Klangerna växer i styrka och melodierna blir snabba och medryckande. Sköna tonsviter smyger fram ur den mäktiga ljudbilden, följer oss en bit, försvinner och kommer åter.
Lika livfullt och ännu mer dansant på sitt eget sätt är nästa verk, Robert Schumann Symfoni nr 1 i B-dur "Vårsymfonin" (1841). Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna med skicklighet och glädje genom satserna som har individuella styrkor men utgör en stark och vacker helhet. Mina musikspelare har inte det mest perfekta ljudet men med engagemanget av alla på scenen känns det som att än en gång få vara på plats och uppslukas av känslorna från en lyckad konsert.
Länk till konserten på Konserthuset Play
 |
| Foto: Yanan Li |
Lika livfullt och ännu mer dansant på sitt eget sätt är nästa verk, Robert Schumann Symfoni nr 1 i B-dur "Vårsymfonin" (1841). Alan Gilbert leder Kungliga Filharmonikerna med skicklighet och glädje genom satserna som har individuella styrkor men utgör en stark och vacker helhet. Mina musikspelare har inte det mest perfekta ljudet men med engagemanget av alla på scenen känns det som att än en gång få vara på plats och uppslukas av känslorna från en lyckad konsert.
Länk till konserten på Konserthuset Play
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar