Caius Marcius är en hjälte, den hjälte som Rom behöver för att möta de ständiga fienderna, volskerna. När den romerska armén är på väg att förlora slaget, forcerar Caius Marcius stadens portar, kämpar sig trött mot alla han möter men tvekar inte att gå i envig mot den volske härföraren Aufidius. Att fiendskapen mellan dem båda blir som ett blodsband är inte svårt att tro på. Vi ser Caius Marcius stega ut från det vunna slaget, självsäker och stark trots blod och skador - detta är hans plats och rollen han glänser i. Han får det hedersamma tillnamnet Coriolanus. En hjälte i folkets ögon kan lätt vinna gillande och makt även i politiken, tänker vännerna och modern som råder honom att ställa upp till val till senaten.
Men vi har sett Caius Marcius (spelad av Tom Hiddleston) skälla ut hungriga romare som ovärdiga säden de saknar, så vi vet att han inte hyser så mycket tålamod eller kärlek till människorna han skall företräda. Vännen Menenius (Mark Gatiss) ger honom råd och försöker med skademinimering inför det första väljarmötet, vilket ändå avklaras på håret lyckosamt (och mycket underhållande för oss åskådare).
Missnöjda med den rubbade maktbalansen letar senatorerna Brutus och Sicinia efter en möjlighet att vända folket mot Coriolanus. Vi förstår att det inte kommer att bli alltför svårt, men precis som scenerna innan är det skickligt upplagt och genomfört. Elliot Levey och Helen Schlesinger är så avspänt samspelta och listiga som ett långt liv av konspirerande gör maktspelare.
De förvecklingar som följer, när Coriolanus förvisas från Rom, vänder sig till sin mångåriga fiende Aufidius, och i ett avgörande slag tvingas välja lojalitet, skulle kunna bli segdragna i en sämre uppsättning, men här fascinerar varje ögonblick då regi och skådespelare gör det absolut bästa av handlingen. I de sista gripande scenerna gör Deborah Findlay en stark insats som Caius Marcius vädjande mor. Kostymeringen är modern men tidlös, scenografin inne på intima Donmar Warehouse är minimal men fullt tillräcklig, språket flyter lätt och känslorna pulserar. Josie Rourkes regi och skådespelarnas skicklighet gör Shakespeare-pjäsen Coriolanus till en fröjd att se.
Men vi har sett Caius Marcius (spelad av Tom Hiddleston) skälla ut hungriga romare som ovärdiga säden de saknar, så vi vet att han inte hyser så mycket tålamod eller kärlek till människorna han skall företräda. Vännen Menenius (Mark Gatiss) ger honom råd och försöker med skademinimering inför det första väljarmötet, vilket ändå avklaras på håret lyckosamt (och mycket underhållande för oss åskådare).
Missnöjda med den rubbade maktbalansen letar senatorerna Brutus och Sicinia efter en möjlighet att vända folket mot Coriolanus. Vi förstår att det inte kommer att bli alltför svårt, men precis som scenerna innan är det skickligt upplagt och genomfört. Elliot Levey och Helen Schlesinger är så avspänt samspelta och listiga som ett långt liv av konspirerande gör maktspelare.
De förvecklingar som följer, när Coriolanus förvisas från Rom, vänder sig till sin mångåriga fiende Aufidius, och i ett avgörande slag tvingas välja lojalitet, skulle kunna bli segdragna i en sämre uppsättning, men här fascinerar varje ögonblick då regi och skådespelare gör det absolut bästa av handlingen. I de sista gripande scenerna gör Deborah Findlay en stark insats som Caius Marcius vädjande mor. Kostymeringen är modern men tidlös, scenografin inne på intima Donmar Warehouse är minimal men fullt tillräcklig, språket flyter lätt och känslorna pulserar. Josie Rourkes regi och skådespelarnas skicklighet gör Shakespeare-pjäsen Coriolanus till en fröjd att se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar