Irakisk Kristus av Hassan Blasim

Redan från början får vi ana att det vi skall få höra inte är rent dokumentära skildringar, i berättelsen om hur människors historier skall samlas in för att läsas upp i Minneskanalen på radion. Säkert finns det lika många röster som kritiserar urvalet av historier, för har inte de själva varit med om värre, och vad är det som gör den här berättelsen viktigare än en annan? Och på samma gång undergrävs och uppbyggs författarrösten (-rösterna). Vi läsare kommer säkert att (förskräckt) undra om detta grymma verkligen har hänt, och på det här sättet, och inse att det har det, kanske inte exakt så här men i många varianter som är både värre och vänligare än vad vi just läst.

Det är inte ens kriget eller diktaturen som är värst alla gånger utan vad människorna gör mot varandra, kanske för att sadismen och vårdslösheten med människoliv är det av tyranniet som skapat djupast intryck i deras sinnen. Detaljerna i berättelsen från vardagen och från det extraordinära skapar den förståelse för livet i ett kaos av krig som inte siffror och statistik kan ge.

Men mitt i Hassan Blasims realistiskt berättade historier möter vi också övernaturliga händelser och varelser: en djinn i en grop, två blonda besökare som skapar lycka och framgång där de går. De inslagen är som bara en liten vridning upp längs fantastik-skalan i en tillvaro som redan är absurd och godtycklig. I de flesta fall är de ytterst talande, men i några av novellerna lassas metaforerna ovanpå varandra tills meningen blir svår att utläsa.

Hassan Blasim bor sedan femton år i Finland och kan alltså vända sin blick mot det fortsatt absurda i tillvaron för människor som (på nåder) får lämna diktaturens kaos och komma till ett välordnat land med sina egna udda vanligheter. Det blir extra tydligt i den sista novellen och i berättelsen där flyktingar är som husdjur för vanliga finländare på stugsemester.

En aning av tröst går det att hitta i hur personer i novellerna återberättar för varandra vad som har hänt andra (inklusive några som dykt upp i andra noveller). Det får mig att känna att det finns kvar en känsla för det viktiga i ett människoliv och i en människas historia; de glöms inte bort, de berättas vidare även för människor som kanske aldrig träffat dem men till slut kanske för någon som saknar dem och verkligen vill veta. Jag vill gärna vara en länk i den kedjan.