Efter en hård strid fick vi tillbaka den halva av mänskligheten som Thanos knäppte bort i Avengers: Infinity War. Men några av hjältarna föll i strid, och världen över smolkas glädjen av sorg över de döda kämparna: Black Widow, Captain America och framför allt Iron Man. Spider-Man: Far from Home inleds med ett fantastiskt snyftmontage gjord av en av eleverna på Midtown Highschool, där Peter Parker går. Likt de andra tonåringarna stormar känslorna i honom, men för honom är ju saknaden personlig, efter all uppmuntran han fått från Tony Stark.
Men känslorna bubblar på andra områden också. Förälskelsen i MJ är minst lika stark som i Spider-Man: Homecoming, och kanske har han bästa chansen att visa dem på skolresan till Europa? Låt oss för ett ögonblick förundras över att några elever får åka till Venedig och Paris för att studera naturvetenskapliga minnesmärken, och sedan njuta av actionscenerna som kan ske i Venedigs kanaler, bland annat, där ett monster uppbyggt av naturelementet vatten stiger upp i de smala gränderna och hotar att rasera gamla vackra byggnader över skrämda turister.
Som tur är finns där redan en superhjälte som är beredd att strida mot vattenmonstret: Quentin Beck, som vet vad han kämpar mot för han kommer från en annan dimension där naturelementsfigurerna redan utplånat hans version av jorden. Han och S.H.I.E.L.D.-agenterna Nick Fury och Maria Hill behöver hjälp av Spider-Man för att slå tillbaka mot det här hotet. Men Peter Parker vill ju leva ett normalt liv med sina jämnåriga, och mest av allt komma nära MJ! I en superhjältevärld hittar filmen en bra balans mellan att ta ansvar för jordens säkerhet och längtan efter kärlek och ett lugnt liv, inte minst som de flesta av oss nog kan minnas hur det känns att vara en osäker tonåring som försöker fånga lyckan medan slumpen och oförstående kompisar ställer till det.
I de här dubblerade känslostormarna blir Quentin Beck en ny variant av den fadersfigur som Peter Parker skulle behöva; han lyssnar och förstår och är till och med litet lik Tony Stark i hans efterlämnade specialglasögon! Kanske kan han klara kampen mot naturelementsmonstren på egen hand? Men som tur är släpper inte Nick Fury greppet om Spider-Man, för allt utvecklas annorlunda än Peter Parker tänkte och inget är vad det såg ut att vara från början. Mattan rycks undan för Spider-Man gång på gång, och klassens resa genom Europa blir mer spännande (och roligare) än de stressade lärarna hade planerat.
Jag gillar superhjältefilmer där huvudpersonen är en hygglig prick som försöker göra rätt i en värld av maktgalna cyniker. En vanlig människa är tillräckligt fylld av inre konflikter ändå, utan att ha en dragning till "den mörka sidan". Spider-Man är en av de Marvel-filmer som får en lättare ton av att ha en good guy som huvudperson. Den sympatiske Tom Holland fyller rollen väl, och persongalleriet som backar upp honom är varierat och underhållande och gör sitt till i den bombastiska slutstriden. Det ser ut att bli fler inhopp av Spindelmannen i strömmen av superhjältefilmer.
Men känslorna bubblar på andra områden också. Förälskelsen i MJ är minst lika stark som i Spider-Man: Homecoming, och kanske har han bästa chansen att visa dem på skolresan till Europa? Låt oss för ett ögonblick förundras över att några elever får åka till Venedig och Paris för att studera naturvetenskapliga minnesmärken, och sedan njuta av actionscenerna som kan ske i Venedigs kanaler, bland annat, där ett monster uppbyggt av naturelementet vatten stiger upp i de smala gränderna och hotar att rasera gamla vackra byggnader över skrämda turister.
Som tur är finns där redan en superhjälte som är beredd att strida mot vattenmonstret: Quentin Beck, som vet vad han kämpar mot för han kommer från en annan dimension där naturelementsfigurerna redan utplånat hans version av jorden. Han och S.H.I.E.L.D.-agenterna Nick Fury och Maria Hill behöver hjälp av Spider-Man för att slå tillbaka mot det här hotet. Men Peter Parker vill ju leva ett normalt liv med sina jämnåriga, och mest av allt komma nära MJ! I en superhjältevärld hittar filmen en bra balans mellan att ta ansvar för jordens säkerhet och längtan efter kärlek och ett lugnt liv, inte minst som de flesta av oss nog kan minnas hur det känns att vara en osäker tonåring som försöker fånga lyckan medan slumpen och oförstående kompisar ställer till det.
I de här dubblerade känslostormarna blir Quentin Beck en ny variant av den fadersfigur som Peter Parker skulle behöva; han lyssnar och förstår och är till och med litet lik Tony Stark i hans efterlämnade specialglasögon! Kanske kan han klara kampen mot naturelementsmonstren på egen hand? Men som tur är släpper inte Nick Fury greppet om Spider-Man, för allt utvecklas annorlunda än Peter Parker tänkte och inget är vad det såg ut att vara från början. Mattan rycks undan för Spider-Man gång på gång, och klassens resa genom Europa blir mer spännande (och roligare) än de stressade lärarna hade planerat.
Jag gillar superhjältefilmer där huvudpersonen är en hygglig prick som försöker göra rätt i en värld av maktgalna cyniker. En vanlig människa är tillräckligt fylld av inre konflikter ändå, utan att ha en dragning till "den mörka sidan". Spider-Man är en av de Marvel-filmer som får en lättare ton av att ha en good guy som huvudperson. Den sympatiske Tom Holland fyller rollen väl, och persongalleriet som backar upp honom är varierat och underhållande och gör sitt till i den bombastiska slutstriden. Det ser ut att bli fler inhopp av Spindelmannen i strömmen av superhjältefilmer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar