Det hedrar Kristinehamn Konstmuseum att man ställer ut två samtida och mycket omtalade konstnärer över sommaren. Annika von Hausswolffs fotografiska scener har tidigare skakat om mig och fått mig att fundera över vad jag ser. Den nya sviten Oh Mother, What Have You Done kommer dock inte till sin rätt här, fastän den egentligen är intressant: autentiska foton av kvinnor som fängslas har retuscherats så att bakgrunderna är fält med grundfärger och kvinnorna i centrum har anonymiserats. Är de mödrar som har begått brott eller är oskyldigt anklagade? Har de gjort det de gjort i egenskap av mödrar eller skall vi vidga förståelsen av vad en mor är; även en helt självständig människa som kan välja saker som är större, farligare eller svårare än vad vården av barnen är?
De här tankarna skjuts dock åt sidan av de dominerande skulpturgrupperna i salarna, Cajsa von Zeipels typiska grupper av tjejer förstorade till något övermänskligt. Jag har aldrig tyckt om de här människoporträtten. De magra flickorna är längre och smalare än supermodeller, klädda i minimala kläder och skor med abnormt höga platåsulor, och klänger på varandra i porriga poser. Det är spekulativt, utmanande och drar snabbt blickarna till sig. Men när von Zeipel har fångat vår blick, vad gör hon med den? Det är svårt att se flickorna som vare sig kritisk samhällskommentar eller parafraser på forna tiders ideal i form av grekiska/romerska gudar och hjältar. De här flickorna har bara en viss makt för att de ser ut som vissa delar av samtiden föreskriver (men större delar ignorerar), men är det en makt som går att använda eller bygga något hållbart på? Nej, de är förbrukningsvaror. Ju mer jag ser på de hetsbråkande flickorna, desto mer onödiga känns de (skulpturerna) och idealen de bygger på.
Länk till Kristinehamn Konstmuseums sida om utställningen
De här tankarna skjuts dock åt sidan av de dominerande skulpturgrupperna i salarna, Cajsa von Zeipels typiska grupper av tjejer förstorade till något övermänskligt. Jag har aldrig tyckt om de här människoporträtten. De magra flickorna är längre och smalare än supermodeller, klädda i minimala kläder och skor med abnormt höga platåsulor, och klänger på varandra i porriga poser. Det är spekulativt, utmanande och drar snabbt blickarna till sig. Men när von Zeipel har fångat vår blick, vad gör hon med den? Det är svårt att se flickorna som vare sig kritisk samhällskommentar eller parafraser på forna tiders ideal i form av grekiska/romerska gudar och hjältar. De här flickorna har bara en viss makt för att de ser ut som vissa delar av samtiden föreskriver (men större delar ignorerar), men är det en makt som går att använda eller bygga något hållbart på? Nej, de är förbrukningsvaror. Ju mer jag ser på de hetsbråkande flickorna, desto mer onödiga känns de (skulpturerna) och idealen de bygger på.
Länk till Kristinehamn Konstmuseums sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar