De bor inte tillsammans längre, men äktenskapet är inte över. De går ju faktiskt i parterapi, och det är där vi möter dem, på vägen in till terapeuten, på puben tvärs över gatan med var sitt glas. Så väl känner de varandra och sig själva att de kan ta en öl respektive ett glas vitt vin och låta det lossa tungan, men inte slå över i gräl och anklagelser. Eller? Vi ser dem aldrig inne hos terapeuten, men vi hinner höra dem småprata i tiominuterspass innan veckans session. De gnabbas och där kommer upp en del sorger och missnöjdhet, men ingen djupt liggande motvilja.
Vad är målet med parterapin? Det vet de inte när de börjar, och förväntningarna skiftar från vecka till vecka. Och ser de på paren som kommer ut från sessionen innan deras verkar utsikterna växla ännu mer från vecka till vecka; slagsmål, försoning, ett långt gemensamt liv med regelbunden terapi? De har ju ändå barn tillsammans, så det är bra att de i alla fall försöker att fortsätta vara vänner. Och det går att skoja om hypotetiska partners som den andra skulle kunna hamna med.
Rosamund Pike och Chris O'Dowd spelar Louise och Tom, och deras dialoger är skrivna av Nick Hornby och regisserade av Stephen Frears. Louise är läkare i äldrevården och Tom arbetslös musikjournalist - tala om att röra sig på känd mark, men det är ju en fruktbar mylla för Hornby-män. Dialogen är rapp och intelligent - sådär så att de snygga formuleringarna egentligen kan dölja verkliga känslor och styra samtalet bort från det som verkligen bränner. Men här ser vi hur gnistan mellan dem förstärks av den blixtrande replikväxlingen; i talets gåva är de båda jämbördiga.
Inte oväntat framställs Tom som känslomässigt inte helt vuxen, tack och lov utan att Louise behöver snubbla i träsket av den rådiga mammahustrun. Men det var Louise som orsakade separationen, när hon bedrog Tom. Fast innan det ligger besvikelse och en känsla av övergivenhet från båda sidor. Det hade varit intressant om State of the Union hade närmat sig det som bränner, tidigare och djupare. Men då hade det blivit en annan serie, och den är bra som den är nu, tio tiominutersavsnitt av underhållning med en underton av allvar.
Vad är målet med parterapin? Det vet de inte när de börjar, och förväntningarna skiftar från vecka till vecka. Och ser de på paren som kommer ut från sessionen innan deras verkar utsikterna växla ännu mer från vecka till vecka; slagsmål, försoning, ett långt gemensamt liv med regelbunden terapi? De har ju ändå barn tillsammans, så det är bra att de i alla fall försöker att fortsätta vara vänner. Och det går att skoja om hypotetiska partners som den andra skulle kunna hamna med.
Rosamund Pike och Chris O'Dowd spelar Louise och Tom, och deras dialoger är skrivna av Nick Hornby och regisserade av Stephen Frears. Louise är läkare i äldrevården och Tom arbetslös musikjournalist - tala om att röra sig på känd mark, men det är ju en fruktbar mylla för Hornby-män. Dialogen är rapp och intelligent - sådär så att de snygga formuleringarna egentligen kan dölja verkliga känslor och styra samtalet bort från det som verkligen bränner. Men här ser vi hur gnistan mellan dem förstärks av den blixtrande replikväxlingen; i talets gåva är de båda jämbördiga.
Inte oväntat framställs Tom som känslomässigt inte helt vuxen, tack och lov utan att Louise behöver snubbla i träsket av den rådiga mammahustrun. Men det var Louise som orsakade separationen, när hon bedrog Tom. Fast innan det ligger besvikelse och en känsla av övergivenhet från båda sidor. Det hade varit intressant om State of the Union hade närmat sig det som bränner, tidigare och djupare. Men då hade det blivit en annan serie, och den är bra som den är nu, tio tiominutersavsnitt av underhållning med en underton av allvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar