Fantastika 2018, lördagen

I want to read good books!
Jag var väldigt glad över att ha blivit tillfrågad om att vara med i en panel och få rekommendera böcker! När jag plockat ihop min lista över någorlunda nyutkomna och inte jättekända böcker såg jag att den gemensamma nämnaren var att de alla förmedlade en speciell stämning, snarare än vildsint action. Alltså fick jag chansen att berätta för fler om:
Chris Becketts fantastiska Dark Eden, Mother of Eden och Daughter of Eden
Michel Fabers långsamma, fina The Book of Strange New Things
J.M. Coetzees The Childhood of Jesus och The Schooldays of Jesus
Emil Hasketts Dit du inte får gå

De övriga kloka paneldeltagarna Sini Neuvonen, Oskar Källner, Jukka Halme och Ian Sales hade var sina listor på bra böcker, och den sammanställningen finns här på kongressens länksida.

Prata som Tolkiens alver
Vem vill inte vara alv, klok och långlivad, och kunna tala, dikta och sjunga på det vackra språket sindarin? Den kunnige Måns Björkman gav oss språkets externa historia - hur J.R.R. Tolkien inspirerades av walesiska som han såg på inrullande kolbilar, och från 1910-talet och fram till sin död utvecklade språket så att det mot slutet såg väldigt annorlunda ut mot de första utkasten.

Sindarins interna historia är att språket upptod i Beleriand, i västra delen av Midgård, bland de alver som stannade kvar då Noldor och Vanyar flyttade västerut över havet. Återflyttande alver och människor plockade senare upp språket, och de människor som flyttade till Númenor då Beleriand sjönk i havet talade sindarin sinsemellan på liknande sätt som aristokratin i Europa talade franska med varandra.

Vi fick se några exempel på sindarins grammatik. Dock finns det inte tillräckligt med fraser och ordböjningar i Tolkiens egna anteckningar för att språket skall bli komplett - ord för "var" och "vem" saknas helt! Men av det som är känt går att forma vackra fraser och sångtexter, så det går att höviskt hälsa varandra och sjunga om att ljuset skall återkomma, och hur fint är inte det!

Guest of Honour interview: Kij Johnson

Kij Johnson växte upp i en liten stad utan särskilt mycket att göra, förutom att cykla, bada och läsa böcker. Kij Johnsons föräldrar läste mycket, så hon och brodern läste också mycket för att förstå vad det var som föräldrarna älskade så. I staden fanns ett litet bibliotek med böcker som andra lämnat kvar, och Kijs mamma lät den sura damen som skötte biblioteket förstå att Kij fick läsa vilka böcker hon ville, inte bara dem som damen tyckte passade. Så lilla Kij började längst upp till vänster och läste alla böcker i hylla efter hylla. Många av dem var sådana hon inte förstod som barn, men när hon vid 25 års ålder själv började skriva dök alla böckerna hon läst upp för henne igen, som en stor mängd minnen hon kunde välja bland.

Det första hon skrev var vampyrhistorian Roadkill som hon trodde var så bra när hon skrev den, men har insett i efterhand att den inte var det. Hon kom att skriva en Star Trek-roman tillsammans med en annan författare. Det var när hon skrev Fox Magic som hennes "obsession as a writer became solid" - hon insåg att hon njöt av att få sätta sig in i hur djur tänker, och få göra efterforskningar om en historisk period.

En bok Johnson älskat som barn var The Wind in the Willows/Det susar i säven. Hon hade för vana att tänka in sig själv i böckerna hon läste, för att få spänning i livet i den händelselösa småstaden, och insomningsritualen om kvällarna var att skriva och skriva om nya kapitel med sig själv i böckerna. Men i The Wind in the Willows finns inga kvinnliga figurer! Det åtgärdade den vuxna Kij Johnson med att skriva en uppföljare, The River Bank, med en "lady writer", en mullvad som skriver äventyrsberättelser, och en kanin vars kriterier för upplevda äventyr är mycket stränga.

När Kij och hennes bror var 10 och 8 år gamla körde deras mamma dem till bokhandeln i nästa stad med var sin $5 och lämnade dem där i två timmar. En bok med dödskallar på framsidan såg mycket otäck ut, men där fanns också en bok av samma författare men med katter på framsidan. Den vågade Kij köpa, och det var The Dream Quest of Unknown Kadath. Att sedan som vuxen skriva The Dream Quest of Vellitt Boe gick lätt; Johnson tog Randolph Carters resa från The Dream Quest of Unknown Kadath och gjorde raka motsatsen. Hon ritade också upp en karta över Dreamlands och såg till att resorna gick i rimliga riktningar - i H.P. Lovecrafts historia rör sig Carter ofta fram och tillbaka litet planlöst. Andra aspekter där Johnsons bok är Lovecrafts raka motsats är att resan företas av någon som känner till sitt land, och kvinnan i fråga må vara gammal och stel nu, men hon var ute på många äventyr som ung och det har hon nytta av nu.

Om H.P. Lovecraft dök upp på Kij Johnsons Creative Writing-kurs och visade fram The Dream Quest of Unknown Kadath, vilka professionella råd skulle hon ge honom? Jo, att låta sina huvudpersoner visa mer initiativ - ofta reagerar de på vad som händer dem, men drivs annars inte av egen vilja. Och så rådet att om du vill tjäna pengar på ditt skrivande, skriv då inte så att alla pengar rakas in av författare som skriver vidare i din värld efter din död!

Kij Johnsons berättelse The Man Who Bridged the Mist var tänkt som ett porträtt av hennes far, en ingenjör som blev pastor, förmodligen hade Aspergers, och som sade "I don't care what you believe, as long as you think it through". Men huvudpersonen blev lik hennes far, och världen i novellen saknar religion och magi. Dimman är inte något mystiskt, det finns en vetenskaplig förklaring till den. Kij Johnson ser historier som något som kan "bridge the gap", få oss att förstå varandra, och hon kommer alltid att vara intresserad av hur historier fungerar och hur de skapar världen kring oss.

Ethics of generation ships
Under ledning av Tomas Cronholm samtalade Tommy Persson, Ian Sales, Peter Ekberg och Eva Holmqvist om generationsskepp, något de tre senare själva har skrivit berättelser om. Är det etiskt försvarbart att låta barn födas på ett generationsskepp, under begränsade omständigheter och kanske utan hopp om att få uppleva den bättre värld som skall vänta vid ankomsten? Men barn föds hela tiden i vår värld till fattigdom och andra svåra omständigheter de inte själva har valt. I ett scenario där jorden är förgiftad och på väg mot sin undergång kan ju skeppslivet vara bättre än att stanna kvar. Om livet på skeppet är tillräckligt rikt och varierat är det inte en uppoffring att leva där. Men om det är så att man skickar ut skepp där man från början vet att de kommer att ha begränsad framgång - bara nio av tio kommer fram till sin destination - kommer risken med att ge sig av förstås att vara större. Skeppen måste också byggas så att de håller hela vägen!

Det behövs 10000 individer för att inte inavel skall bli ett problem. Åsikterna gick isär om man skulle behöva hålla folkmängden nere med påtvingad kontroll, eller uppmana till att bilda familj för att inte befolkningen skulle minska. Kommer de som lever på skeppet att kunna behålla de kunskaper som behövs för att fixa både stora och små saker? Den första generationen kanske är lika mångsidigt och väl tränade som Apollos besättning, men hur blir det med nästa generation? Och hur kan man motivera jordens invånare att investera i ett skepp som de som blir kvar inte har nytta av?

Will we drown or will we bake?
Hedersgästen Ian Watson, som föreslagit programpunkten, höll i diskussionen mellan en panel som bestod av Mats Strandberg, A.R. Yngve, Edmund Schluessel och mig själv, och eftersom jag deltog har jag inga anteckningar från samtalet. Jag deklarerade att jag ville stå för strimman av hopp i panelen, men allteftersom samtalet fortgick kände jag mig överhopad av åskmoln och domedagsprofetior. Utan att vilja framstå som naiv vill jag upprepa vad jag sade, med utgångspunkt i vad Jesper Stage tidigare redovisat om katastrofhot och hur de avvärjts: Vi kommer inte att kunna eller ens behöva komma på en stor, fin teknik som löser de existerande klimatproblemen i en smäll. Erfarenhet visar att globala problem (resursbrist, ozonhålet) kunnat förminskas via anpassningar, förbättringar och delvisa lösningar som skjutit upp "domedagen" ytterligare några år, under vilken tid ytterligare framsteg och anpassningar gjort att katastrofen minskats och skjutits ännu några år på framtiden, och så vidare. Vi fick inte de hungerkravaller på grund av matbrist som förutspåddes på 1970-talet, peak oil har annonserats gång på gång men vi är inte där än.

Visst hade även övriga deltagare starka argument för hur illa tillståndet i världen är, och det är inte säkert att de politiska beslut som behöver fattas kommer att fattas på grund av okunskap, dumhet och rivalitet mellan fraktioner och länder. Men jag ser på många håll ett intensivt fasthållande vid undergångsscenarier, tanken att vi kommer att gå under och det finns inget att göra åt det; ett fasthållande som är lika kategoriskt och icke-produktivt som att låtsas som att inget är fel. När jag jämför vad som skrämt människan i SF under 1900-talet har skräcken varierat; under '50- och '60-talet var det förstås kärnvapenkrig som oroade mest. Jämfört med klimatoron på 1970-talet, som var flummigare och kunde se temperaturväxling och översvämningar som något som förändrade planeten och människan, så tittar många av dagens katastrofbesjungare ut över ett stup och ser inget bortom det. Jag för min del kommer att arbeta med ingenjörer och forskare för att se till att vår civilisation bevaras.

The Unwritten

 I samtal med Sara Bergmark Elfgren berättade Mike Carey om sin författarbana och i synnerhet om serien The Unwritten. Den handlar om Tom Taylor, son till Wilson Taylor, som skrivit den extremt populära barnbokserien om Tommy Taylor (en lätt förklädd Harry Potter). Tom misslyckas med det mesta, men skakas om när han på ett av de eviga konvent han går på konfronteras med att han inte skulle vara den han är. Är det sant? Livet faller i bitar, men tillsammans med ett par följeslagare börjar han upptäcka den värld han tillhör.

The Unwritten pitchades genom att Mike Carey och illustratören Peter Gross föreslog var sina serier till förlaget: en flicka som lever både i världen och i en serie, och så världens undergång. Men slå ihop det och gör en serie av det, blev svaret! Tillsammans planerade de då innehållet för första årets och sista halvårets nummer som pitch (och sista halvåret blev inte exakt så som de sagt).

Mike Carey och Peter Gross möttes under skapandet av Lucifer, då seriens första penciler och inker blivit osams och sagt upp sig. Peter Gross förslag på ändringar och improvisationer störde först Carey, men så vande han sig och såg att resultatet blev bra. Nu är de sammansvetsade och i allmänhet (gäller även andra illustratörer) får Carey tillbaka mer än vad han har gett dem i ord. Han kan också tacka konstnären Yoko Shimizu för försäljnignssiffrorna - hennes vackra, lockande omslag lär ha lockat många serietidningsköpare. Carey har mycket av hennes konst hemma på väggarna.

Tom Taylors två sidekicks Lizzie och Savoy speglar de sidekicks bok-Tommy har. Efter två år fick Lizzie sin bakgrundshistoria, och när de skrev den var det viktigt att lämna det öppet att hon kanske var galen och hade fantiserat ihop allt. Hennes berättelse krävde extra många rutor och att de vände på sidorna i berättandet, vilket gjorde det oerhört komplicerat att pussla ihop rutorna rätt. Sidorna låg utspridda över Careys och Gross golv på var sin sida Atlanten och var nära att göra även Carey galen.

Serien blev så populär att kravet restes på en äkta Tommy Taylor-bok! Den tog fem år att skriva, och Peter Gross hade velat skriva alla 13 (14) böckerna men nu när serien är avslutad känns det inte aktuellt längre. Nu jobbar Carey, Gross och Shimizu med en annan serie, Highest House, en heroisk fanatsy med politiska undertoner. Kanske kommer de en dag att återvända till Tom Taylors värld, men inte till Tom Taylor själv.

Guest of Honour interview: Ian Watson
Ian Watson är en underhållande konversatör, och Anders Bellis intervju med honom blev förstås rolig och intressant. När Watson gick ut skolan började han jobba som kontorist på ett rederi. Hans uppgift var att summera kostnaderna ett skepp hade under tiden de låg i hamn. Han adderade allt han hade i sin kolumn och fick ett värde. Sedan räknade han ihop siffrorna en gång till och fick ett annat värde. Tredje gången han plussade ihop allt fick han ett nytt värde, och dessutom en annan uppgift på rederiet, nämligen att klistra telegram. De fick ett telegram från skeppet Glenmore, och Watson slog upp skeppet i en av de stora böckerna i skinn. Glenmore hade sjunkit för flera år sedan! De fick telegram från ett spökskepp! Men nej, det var ju ett nytt skepp med samma namn. Ian Watson höll på att bli galen på sitt jobb och vad som räddade honom var att läsa Gormenghast.

Vid Oxford studerade han English Literature så han tröttnade på anglosaxare och läste aldrig Tolkien. Istället intresserade han sig för Baudelaire och andra franska poeter. Efter att ha undervisat i Östra Afrika sändes han till Tokyo, där han fick future shock. Där fanns (redan då) högteknologi men också katastrofområden, nedsmutsning och sjukdomar. Han började skriva som en överlevnadsmekanism, underlättad av att studenterna strejkade i två och ett halvt år och allt Watson behövde göra var att hämta sin lönecheck och utforska Tokyo till fots - shintoismens röda portar och trappor, likväl som reklamen och popkulturen.

Många var rädda för Stanley Kubrick, men samarbetet kring A.I. skulle inte fungerat om inte Watson gillat honom. Att skriva manuset såg Watson som en surrealistik upplevelse; han trodde inte att det någonsin skulle bli någon film. Kubrick lade ned den ett tag för att arbeta med Eyes Wide Shut, och ville sedan att Spielberg skulle ta över A.I. så att filmen skulle röra vid människors hjärtan; en saga från framtiden. Ian Watson säger att allt som finns i filmen är vad Kubrick ville ha.

Att skriva för Warhammer40K var roligt; andra författare skrev generella fantasy-historier och satte in några Warhammer-namn, men Watson blev tillsagd att han måste älska det stora vapengalleriet, satte sig in i den stora luntan med bakgrundsinformation och hallucinerade sig in i världen med space demons och skrev. Han och några andra skulle skriva en kollektivroman om en space marine men ingen annan skrev något, så Watson skrev allt själv och lade in en hel del homoerotika. Det gick ju inte an, det kom krav på ändringar! Men så gick förlaget i konkurs, ett annat förlag tog över och gav ut boken utan att ha läst på invändningarna, och minsann, så fanns där en homoerotisk space marine!

Alien Sex
En givande diskussion om Alien Sex avslutade min lördag. Cristina Macia nämde att hon var vald till moderator för hon är den enda som kan säga till Ian Watson att vara tyst, men alla parter hade mycket att komma med; Watson, Kij Johnson och Anders Fager. Kij Johnsons novell Spur handlar om sex mellan alien och människa - eller är det ens sex? Anders Fager har skrivit Queer Noveau om utomjordingar och jordbor och sex. Ian Watson har inte skrivit om sex med utomjordingar - än. Däremot skrev han en novell om asexuella aliens, vilket förläggaren fann så osannolikt att han tog bort "a" vilket gav en konstig historia om sexuella aliens som förökade sig genom delning.

Bakom dem visades en kavalkad av omslag till gamla SF-tidningar där läskiga aliens kidnappar vackra jordkvinnor i minimala kläder. Kij Johnson nämde att det också finns berättelser där manliga astronauter kidnappas av alienkvinnor, lika jordkvinnor men med grönt skinn. Anders Fager påpekade att publiken för de tidskrifterna var unga män, men tänk om Tom of Finland tecknat istället - oj, så många tentakler och på så många ställen!

Men hur vet en alien vad mänskligt sex är? Om en utomjording försökte analysera människoliv skulle sex handla om reproduktion, rekreation, maktspel, kärlek, kanske se det på ett sätt som vi inte förstår. En tanke är att en utomjording ser hur viktigt sex är och bestämmer sig för att använda sig av det; skaffar oemotståndliga feromoner, läser The Game, blir en stalker, etcetera, för att skaffa sig inflytande och information.

Man kan tänka sig att om en annan livsform landar på jorden kanske vi inte är den första civilisation den stöter på, så de behöver inte vara så oskyldiga inför sex. Men en asexuell ras skulle kunna titta på mänskligheten och döma ut och döda alla män för att de har en defekt kromosom. En givande uppgift är att tänka sig en livsform med tre kön där könen inte är han, hon och det. Hur skulle deras reproduktion se ut? (jämför Asimovs Gudarna själva och Octavia Butlers Lilith's Brood) Något både djupsinnigt och kittlande att fundera på en lördagkväll.