The Three Stigmata of Palmer Eldritch är skriven 1964, och tidsandan genomsyrar boken från första sidan. '50- och '60-talets upplevelser med sinnesutvidgande droger har Philip K. Dick extrapolerat till att Can-D låter dem som tar den tillsammans också smälta samman sina personligheter i de dockor som skall representera jordbor. Playboy-idealet gör sig påmint i löjligt hög grad, för vad är det som Can-D-tuggarna upplever gång på gång om inte en tur till stranden i en snabb bil och, om de hinner, sex. Och kvinnodockan som gett namn åt upplevelsen heter Perky Pat och är förstås snygg och bystig. Det är för övrigt precis så som alla kvinnor i boken klassificeras, och det första femtiotalet sidor är pinsamt fulla av beskrivningar av de kvinnliga bifigurernas bröst och hår, och hur de manliga huvudpersonerna skulle vilja byta ut den ena älskarinnan mot den andra. Det trappas av litet men mot slutet av boken får vi möta deras motsats, en kvinna som är korthårig, ful och förmodligen lesbisk. Hur männen ser ut har vi ingen aning om, förutom då Palmer Eldritch som har artificiella ögon, tänder och en arm av metall.
Som nutida läsare är det roande att se hur det jag själv uppfattar som mest intressant, att människan stöter på andra civilisationer, blir fotnötter i handlingen. De där fula aliens som slagit sig ned på Neptunus, dem vill man inte se något av! Och på Mars finns det telepatiska rovdjur som kolonisatörerna försvarar sig mot. Vår samtida omsorg om miljön hade inte slagit igenom på 1960-talet; naturen fanns där för att användas, även den på andra planeter bebodd av andra livsformer.
Droganvändningen står i centrum för boken; dels i hur Can-D-monopolet är hotat av den nya, ännu mer effektiva drogen Chew-Z, men dels också i hur Chew-Z förändrar medvetandet hos den som tuggar den. Nu låter PKD drogerna inte bara skapa gemensamma upplevelser mellan dem som tar den tillsammans, utan låter användaren i sina drogsyner interagera med den verkliga världen på påtagliga sätt. Detta är något han tangerat redan i boken Flow my tears, the policeman said, och här håller historien visserligen ihop bättre, men lämnar ändå det rimligas område. Och det får den ju visst göra, det är författaren som bestämmer. Den ultimata trippen går genom någon av huvudpersonernas medvetande - jag minns inte vilken av männen, för de flöt samman för mig i boken, men det passar nästan till bokens innehåll.
Fler böcker av Philip K. Dick:
The Man in the High Castle
Flow my tears, the policeman said
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar