Non-Euclidian Geometry
Vad menar H.P. Lovecraft när han skriver om rum med omöjliga, ondsinta vinklar? Edmund Schluessel gav oss tankeexemplet att vi befinner oss i ett rum där väggarna bilder helt räta vinklar mot varandra - men där finns bara tre vinklar och tre väggar! Det stämmer inte med hur världen borde se ut... om vi inte befinner oss på till exempel en sfär. På jordklotets yta kan man gå rakt ned från Nordpolen, vända sig 90 grader åt vänster, efter en sträcka vända sig 90 grader åt höger, gå rakt fram och hamna på sin ursprungspunkt.
På en sadelformad yta däremot, kurvad efter en positiv och en negativ radie, skulle summan av en triangels vinklar bli mindre än 180 grader. Hur skulle ytan se ut bortom den uppritade delen? Vi uppmanades att fundera på det, och till hjälpmedel fick vi Pringles, vilka ju har den eftersökta formen. Det finns olika teorier om universums form. De flesta tror att universum är platt, men det skulle också kunna vara sfäriskt (slutet) eller sadelformat (öppet).
Matematiker har intresserat sig för Lovecrafts rysliga vinklar. T. Hull skrev artikeln H.P. Lovecraft: a Horror in Higher Dimensions i tidskriften Math Horizons. Benjamin K. Tippett tolkar historien The Call of Cthulhu som en lokal bubbla av kurvatur i rumtiden. Så kan det nog vara!
Guest of Honour interview: M. R. Carey
Den sympatiske Mike Carey hade redan hunnit berätta en hel del om sin bakgrund och sin motivation, men Marianna Leikomaas intervju med honom uppdagade ytterligare detaljer och var mycket givande. Den unge Mike tyckte redan som liten om att berätta historier, och lillebrodern Dave var den ofrivillige försökspersonen för dem. Han skapade tusensidiga epos på baksidan av tipskuponger - föräldrarna spelade mycket så det var de många gamla tipskupongerna som blev rit- och skrivmaterial för barnen.
I tjugoårsåldern började Carey skriva historier vilka dock blev misslyckade då de saknade struktur. Istället började han recensera comics, och recenserade bland annat första numret av Hellblazer. Han började pitcha idéer till förlag, och fick då skriva för seierna Legions of Hell och Aquarius (en pinsam ripoff på Watchmen, säger han nu). Han fick tio pund per sida! Men förlaget gick i konkurs. Då hittade han Malibu Comics i USA och fick skriva manus för genren rockstjärneserier, bland annat en om Ozzy Osborne och en vampyrserie om Pantera, vars sångare var mycket engagerad i tillblivelsen.
Så kom Carey äntligen till Vertigo, "the HBO of comics", och Sandman. Han lärde sig mycket av sin första editor, Louisa Quickley, däribland att sätta tempot i serien, att inte ge 9-10 rutor per sida när serien skall målas för då blir varje penseldrag pyttelitet, och lärde sig disciplin och att skapa en struktur. En bra editor vet vad storyn skall göra och utmanar dig till att leverera det.
Skillnaden mellan att pitcha serier för DC Comics och Marvel var att DC hade editors och group editors som vardera skrev om manus 5-6 gånger vilket tog uppåt ett år varje gång. Att pitcha något till Marvel kunde resultera i att man direkt fick en tecknare och en deadline. Marvel brukade ordna Creative retreats för sina författare, en vecka på ett hotell en gång i halvåret då de pratade ihop sig om vad alla skulle göra under det närmaste halvåret. Marvel har c:a tusen karaktärer i sitt stall, varav något dussin i taget står i fokus, och några är A-list. Av A-list-karaktärerna var Rogue Careys favorit, men annars brukade han plocka fram någon av de andra tusen, ha med dem i äventyr och själv bygga backstories för dem. Hans favoriter var Karima Shapandar, Lady Mastermind, Ariel och Frenzy.
Det var efter Hellblazer som Carey kunde uppfylla sin livslånga dröm att skriva en bok; han lovade att skriva en bok som kändes som en serie. Felix Castor i böckerna han skrev är ganska självbiografisk, och också en version av John Constantine men "med en annan hatt". Miljöerna där, liksom i Hellblazer, är hämtade från Careys uppväxt i Liverpool. Att ha skrivit för serier med ett fast format hade lärt honom disciplin och struktur. När han nu hade större frihet att skriva fler ord än det var tänkt från början kunde han välja vad han ville göra för utvikningar.
Careys bokförlag bryr sig inte om vad serieförfattaren Mike Carey gör, för de bryr sig bara om bokförfattaren M.R. Carey, som för övrigt skulle varit M.J. Carey om de inte i sista stund upptäckt att det redan fanns en med det namnet som skrivit en stor mängd bondage porn. Varför inte spinna vidare på den existerande författaren Mike Carey? Jo, för att det är lättare att sälja in en ny författare än att låta boklådorna gissa på möjlig försäljning baserat på tidigare siffror.
Mike Carey växte upp i ett nedgånget Liverpool, en stad vars storhetstid låg bakom den. Bakom hans hus låg tomma fabriker och en länga bostadshus som blivit utflyttad där möbler stod kvar. Där lekte han som barn och fick en känsla för en dystopisk värld, som till exempel miljöerna i The Girl With All The Gifts. Den boken skrev han ju också filmmanuset till, och han tycker att en del scener blev bättre i filmen än i boken, framför allt hur det hanteras när Melanie mot slutet frågar "Am I human?" Berättelsens Dr. Caldwell kan ses som en inhuman skurk, men Carey är glad att en del läsare uppskattar henne för att de ser att hon är idealist som verkligen vill hitta ett vaccin och rädda världen.
Carey ville först inte skriva en fortsättning, men det är ändå så att när man avslutar en bok behöver man knyta ihop handlingen och då lämna en del trådar som man kastade ut i början. The Boy On The Bridge var chansen att plocka upp några av de trådarna och kasta nytt ljus på händelserna i TGWATG. Varför skriver Carey ofta om barn? Därför att barn är en bra väg in i en annorlunda värld; till en början accepterar de allt då det inte har sett något annat, men om omständigheterna förändras kan de börja ifrågasätta mer än andra. Lucifer är ett familjedrama! I Lucifer hade han redan planerat hur en del tidiga sidoberättelser skulle växa och bli viktiga mot seriens slut, medan andra, såsom kentaurernas by, var ett infall som var så givande att de fick återkomma.
Boken Fellside är en berättelse om (drog)beroende, något han sett hos människor i sin närhet. I boken finns människor som är monster och plågar andra människor, men för några av dem får man se hur de blivit så; de har mobbats och skadats själva och gör detsamma mot andra som de utsatts för. City of Silk and Steel, skriven tillsammans med hustrun och dottern, är en omberättelse av Tusen och en natt. Den är ett exempel på Careys fascination för berättelser inuti berättelser, såsom i Tusen och en natt eller Moby Dick och Tristram Shandy, där utvikningar tar över och blir huvudsaken. Att berätta sin historia är också ett sätt att befästa sin identitet.
To write for different media
Under ledning av Eva Holmqvist berättade Mike Carey, Sara Bergmark Elfgren och Gustav Tegby om sina erfarenheter av att skriva för olika medieformer; böcker, serier, teater, film, radio. Tegby och Carey upplevde båda romanskrivandet som ett ensamt arbete, jämfört med den konstanta feedback de brukat få då de skrivit serier eller teater. Sara Bergmark Elfgren har hört från andra författare att de gärna skulle vilja ha mer feedback från en editor. Hon har några pålitliga läsare som får läsa medan hon håller på och skriver, och speciellt Mats Strandberg som är på samma våglängd som hon kan med bara en kommentar starta en stor tankeprocess. Det är också värt det att lyssna på input som man egentligen tycker är dålig; någon kan ha satt fingret på något i berättelsen som inte fungerar, även om hens förslag på lösning (en gris istället för ett marsvin) kan vara dåligt.
Mike Carey tycker att det håller en alert att byta mellan olika medier. Han är rädd att hamna i fällan att han skriver samma historia gång på gång, något han inte själv vill men som förläggare älskar för att det är så lätt att sälja! Men att skriva för olika medier har nackdelen att de har olika livscykler; för serier skall du leverera varje vecka, en bok tar ett halvår eller år att skriva, och med film händer det jättemycket, sedan är det dött länge och sedan händer det mycket igen.
När en bok skall göras om till film hoppas Sara Bergmark Elfgren att hon kan skära ut det viktigaste som en tårtbit, så att alla lager kommer med. I regel är det lättare att filmatisera en novell, den har lagom mycket handling för att bli en bra film, och det är bättre att få fylla ut än att behöva skära bort. Mike Carey har adapterat Neil Gaimans Neverwhere och verk av Orson Scott Card. Han ser det som en utmaning att hitta kärnan och välja ut vad som är viktigt, och att det är spännande att få sätta sig in i hur en annan författare tänker.
Gustav Tegby berättade att i Sverige sker många adaptioner från bok till teater, för teatrarna vill ha säkra kort. Men ingen lär en egentligen hur det skall göras för att bli bra, så hans tips var att söka upp någon som kan och lära sig av hur hen jobbar. Sara Bergmark Elfgren påpekade också att om du själv är okänd författare är det ett bra sätt att göra sig ett namn, och ett sätt att lära sig att skriva. När Carey inflikade att man bara kan skriva bra serier/böcker/etcetera om man själv läser serier/böcker/etcetera suckade Gustav Tegby över hur många det är som skriver pjäser som säger att de aldrig ser teater.
När Tegby skrivit pjäser har han inte behövt skriva verket helt "färdigt" utan kunnat lämna det sista till regissören. Nu när han skriver en bok så behöver han själv göra den färdig, så han får fortsätta och redigera och skriva om själv när han blivit klar med sin första version. För serieskapande har Mike Carey fått lära sig att inte beskriva för mycket i bilden, för då vet inte tecknaren vad som verkligen är viktigt. Dock börjar hans samarbete med en konstnär oftast med noggranna beskrivningar, frågor från konstnären och diskussioner, tills de båda kommit underfund med varandra. Då kan Careys instruktioner bli mer knapphändiga, och han får ändå tillbaka bättre resultat än vad han skickade iväg.
Att ha skrivit för serier var till en början en "false friend" för Carey; han började skriva ruta för ruta, men en film spelas inte in så utan scen för scen. Till filmen The Girl With All The Gifts insisterade han länge på att ha med ett klipp med infekterade myror för att illustrera vad smittan gjorde med människor, tills han blev övertalad och insåg att det skulle blivit som en stor tråkig infodump. Det var också så att ett av produktionsbolagen inte ville ha en svart flicka i huvudrollen, av skäl som hade rasistiska undertoner. Han fick ta stöd av det andra produktionsbolaget, BFI, som uttryckligen har mångfald som ett av sina mål, och på så sätt driva igenom den fantastiska huvudrollsinnehavaren Sennia Nanua, vilket vi alla kan vara tacksamma för.
Stories based on a classic story
Sari Polvinen ledde Rhuddem Gwelin och de tre hedersgästerna Ian Watson, Mike Carey och Kij Johnson i en diskussion om varför man vill skriva en egen variant på en klassisk historia. De hade alla skiftande skäl: Carey skrev The Unwritten för att visa varför berättelser betyder något för oss och fördelar och nackdelar med att leva inuti en berättelse. Rhuddem Gwelin irriterades av att medeltiden skrev om den äldre berättelsen om druiden Merlin och fogade in honom i en kristen historia, och hon ville också skriva mer om tidens kvinnor. Ian Watson läste Ovidius Metamorfoser noggrant eftersom det var den sexigaste boken i England på den tiden. Kij Johnson hade en tråkig barndom så hon läste böcker och placerade in sig själv historierna - Merry i Sagan om Ringen borde ju vara en flicka som hon själv, så hon skrev om den helt i sitt huvud!
Kij Johnson förde fram att länge var historieberättande något som alla människor gjorde, men när det formaliserades till förläggning och boktryckning blev det något mer för priviligerade. Fanfiction är ett sätt för gemene man att ta tillbaka makten. Vad berättade författaren inte för oss? Som fan kan man också välja bort det man inte vill skall vara kanon i världsbilden, och skriva till egna historier. Rhuddem Gwelin påpekade att även Shakespeare tog kända berättelser och skrev om dem!
Mike Carey ser lockelsen i att vara med och skapa kanon. I genre-fiktion finns ofta förväntningarna satta att du skall använda dig av det som skrivits tidigare. Johnson flikade in att genrer också har kända strukturer, och du kan använda dig av antingen kända berättelser eller kända strukturer för att skriva ditt bidrag. Science fiction har inte någon enkel definition av strukturen utan spretar mer, men där finns ändå oftast en dialog med tidigare verk - alla behöver förhålla sig till Robotikens lagar, antingen följa dem eller förkasta dem.
Ian Watson tog upp frågan om kulturell appropriering. För några decennier sedan såg sig (SF-)litteraturen om efter andra kulturer och myter för att ta sig ur eurocentrismen. Numera är man vaksam på när ett lån blir kulturell appropriering. Kan vi komma tillbaka till möjligheten att använda sig av andra kulturer än sin egen? Vem som approprierar en annan kultur har också att göra med vilken kultur som står i centrum och som historiskt har diskriminerat andra kulturers representanter. Vi ser också att andra än västerländska kulturer använder sina egna myter för att skriva nya berättelser. Där vill jag själv lyfta fram hur diskussionen gick i en paneldebatt på ett annat Swecon häromåret, då tanken framfördes att man skall kunna skriva om andra kulturer än sin egen, men då bör man göra research och representera den kulturen ärligt och trovärdigt, inte använda sig av stereotyperna och bygga vidare på dem i sin egen berättelse. Det är ett bra rättesnöre inom all fiktion och också, förstås, inom fantastiken där författaren ofta skriver fram helt annorlunda kulturer och civilisationer.
Så gick Fantastika 2018 mot sitt slut! En kör från Stockholms Tolkiensällskap Forodrim sjöng vackert och innerligt ur bland annat Final Fantasy och förstås Sagan om Ringen. De hängivna arrangörerna tackades med applåder. Så fångades Swecons ande in och överlämnades till en representant för nästa års Swecon, Replicon i Västerås. Så bra att få avsluta med en påminnelse om att vi har något att se fram emot!
Vad menar H.P. Lovecraft när han skriver om rum med omöjliga, ondsinta vinklar? Edmund Schluessel gav oss tankeexemplet att vi befinner oss i ett rum där väggarna bilder helt räta vinklar mot varandra - men där finns bara tre vinklar och tre väggar! Det stämmer inte med hur världen borde se ut... om vi inte befinner oss på till exempel en sfär. På jordklotets yta kan man gå rakt ned från Nordpolen, vända sig 90 grader åt vänster, efter en sträcka vända sig 90 grader åt höger, gå rakt fram och hamna på sin ursprungspunkt.
På en sadelformad yta däremot, kurvad efter en positiv och en negativ radie, skulle summan av en triangels vinklar bli mindre än 180 grader. Hur skulle ytan se ut bortom den uppritade delen? Vi uppmanades att fundera på det, och till hjälpmedel fick vi Pringles, vilka ju har den eftersökta formen. Det finns olika teorier om universums form. De flesta tror att universum är platt, men det skulle också kunna vara sfäriskt (slutet) eller sadelformat (öppet).
Matematiker har intresserat sig för Lovecrafts rysliga vinklar. T. Hull skrev artikeln H.P. Lovecraft: a Horror in Higher Dimensions i tidskriften Math Horizons. Benjamin K. Tippett tolkar historien The Call of Cthulhu som en lokal bubbla av kurvatur i rumtiden. Så kan det nog vara!
Guest of Honour interview: M. R. Carey
Den sympatiske Mike Carey hade redan hunnit berätta en hel del om sin bakgrund och sin motivation, men Marianna Leikomaas intervju med honom uppdagade ytterligare detaljer och var mycket givande. Den unge Mike tyckte redan som liten om att berätta historier, och lillebrodern Dave var den ofrivillige försökspersonen för dem. Han skapade tusensidiga epos på baksidan av tipskuponger - föräldrarna spelade mycket så det var de många gamla tipskupongerna som blev rit- och skrivmaterial för barnen.
I tjugoårsåldern började Carey skriva historier vilka dock blev misslyckade då de saknade struktur. Istället började han recensera comics, och recenserade bland annat första numret av Hellblazer. Han började pitcha idéer till förlag, och fick då skriva för seierna Legions of Hell och Aquarius (en pinsam ripoff på Watchmen, säger han nu). Han fick tio pund per sida! Men förlaget gick i konkurs. Då hittade han Malibu Comics i USA och fick skriva manus för genren rockstjärneserier, bland annat en om Ozzy Osborne och en vampyrserie om Pantera, vars sångare var mycket engagerad i tillblivelsen.
Så kom Carey äntligen till Vertigo, "the HBO of comics", och Sandman. Han lärde sig mycket av sin första editor, Louisa Quickley, däribland att sätta tempot i serien, att inte ge 9-10 rutor per sida när serien skall målas för då blir varje penseldrag pyttelitet, och lärde sig disciplin och att skapa en struktur. En bra editor vet vad storyn skall göra och utmanar dig till att leverera det.
Skillnaden mellan att pitcha serier för DC Comics och Marvel var att DC hade editors och group editors som vardera skrev om manus 5-6 gånger vilket tog uppåt ett år varje gång. Att pitcha något till Marvel kunde resultera i att man direkt fick en tecknare och en deadline. Marvel brukade ordna Creative retreats för sina författare, en vecka på ett hotell en gång i halvåret då de pratade ihop sig om vad alla skulle göra under det närmaste halvåret. Marvel har c:a tusen karaktärer i sitt stall, varav något dussin i taget står i fokus, och några är A-list. Av A-list-karaktärerna var Rogue Careys favorit, men annars brukade han plocka fram någon av de andra tusen, ha med dem i äventyr och själv bygga backstories för dem. Hans favoriter var Karima Shapandar, Lady Mastermind, Ariel och Frenzy.
Det var efter Hellblazer som Carey kunde uppfylla sin livslånga dröm att skriva en bok; han lovade att skriva en bok som kändes som en serie. Felix Castor i böckerna han skrev är ganska självbiografisk, och också en version av John Constantine men "med en annan hatt". Miljöerna där, liksom i Hellblazer, är hämtade från Careys uppväxt i Liverpool. Att ha skrivit för serier med ett fast format hade lärt honom disciplin och struktur. När han nu hade större frihet att skriva fler ord än det var tänkt från början kunde han välja vad han ville göra för utvikningar.
Careys bokförlag bryr sig inte om vad serieförfattaren Mike Carey gör, för de bryr sig bara om bokförfattaren M.R. Carey, som för övrigt skulle varit M.J. Carey om de inte i sista stund upptäckt att det redan fanns en med det namnet som skrivit en stor mängd bondage porn. Varför inte spinna vidare på den existerande författaren Mike Carey? Jo, för att det är lättare att sälja in en ny författare än att låta boklådorna gissa på möjlig försäljning baserat på tidigare siffror.
Mike Carey växte upp i ett nedgånget Liverpool, en stad vars storhetstid låg bakom den. Bakom hans hus låg tomma fabriker och en länga bostadshus som blivit utflyttad där möbler stod kvar. Där lekte han som barn och fick en känsla för en dystopisk värld, som till exempel miljöerna i The Girl With All The Gifts. Den boken skrev han ju också filmmanuset till, och han tycker att en del scener blev bättre i filmen än i boken, framför allt hur det hanteras när Melanie mot slutet frågar "Am I human?" Berättelsens Dr. Caldwell kan ses som en inhuman skurk, men Carey är glad att en del läsare uppskattar henne för att de ser att hon är idealist som verkligen vill hitta ett vaccin och rädda världen.
Carey ville först inte skriva en fortsättning, men det är ändå så att när man avslutar en bok behöver man knyta ihop handlingen och då lämna en del trådar som man kastade ut i början. The Boy On The Bridge var chansen att plocka upp några av de trådarna och kasta nytt ljus på händelserna i TGWATG. Varför skriver Carey ofta om barn? Därför att barn är en bra väg in i en annorlunda värld; till en början accepterar de allt då det inte har sett något annat, men om omständigheterna förändras kan de börja ifrågasätta mer än andra. Lucifer är ett familjedrama! I Lucifer hade han redan planerat hur en del tidiga sidoberättelser skulle växa och bli viktiga mot seriens slut, medan andra, såsom kentaurernas by, var ett infall som var så givande att de fick återkomma.
Boken Fellside är en berättelse om (drog)beroende, något han sett hos människor i sin närhet. I boken finns människor som är monster och plågar andra människor, men för några av dem får man se hur de blivit så; de har mobbats och skadats själva och gör detsamma mot andra som de utsatts för. City of Silk and Steel, skriven tillsammans med hustrun och dottern, är en omberättelse av Tusen och en natt. Den är ett exempel på Careys fascination för berättelser inuti berättelser, såsom i Tusen och en natt eller Moby Dick och Tristram Shandy, där utvikningar tar över och blir huvudsaken. Att berätta sin historia är också ett sätt att befästa sin identitet.
To write for different media
Under ledning av Eva Holmqvist berättade Mike Carey, Sara Bergmark Elfgren och Gustav Tegby om sina erfarenheter av att skriva för olika medieformer; böcker, serier, teater, film, radio. Tegby och Carey upplevde båda romanskrivandet som ett ensamt arbete, jämfört med den konstanta feedback de brukat få då de skrivit serier eller teater. Sara Bergmark Elfgren har hört från andra författare att de gärna skulle vilja ha mer feedback från en editor. Hon har några pålitliga läsare som får läsa medan hon håller på och skriver, och speciellt Mats Strandberg som är på samma våglängd som hon kan med bara en kommentar starta en stor tankeprocess. Det är också värt det att lyssna på input som man egentligen tycker är dålig; någon kan ha satt fingret på något i berättelsen som inte fungerar, även om hens förslag på lösning (en gris istället för ett marsvin) kan vara dåligt.
Mike Carey tycker att det håller en alert att byta mellan olika medier. Han är rädd att hamna i fällan att han skriver samma historia gång på gång, något han inte själv vill men som förläggare älskar för att det är så lätt att sälja! Men att skriva för olika medier har nackdelen att de har olika livscykler; för serier skall du leverera varje vecka, en bok tar ett halvår eller år att skriva, och med film händer det jättemycket, sedan är det dött länge och sedan händer det mycket igen.
När en bok skall göras om till film hoppas Sara Bergmark Elfgren att hon kan skära ut det viktigaste som en tårtbit, så att alla lager kommer med. I regel är det lättare att filmatisera en novell, den har lagom mycket handling för att bli en bra film, och det är bättre att få fylla ut än att behöva skära bort. Mike Carey har adapterat Neil Gaimans Neverwhere och verk av Orson Scott Card. Han ser det som en utmaning att hitta kärnan och välja ut vad som är viktigt, och att det är spännande att få sätta sig in i hur en annan författare tänker.
Gustav Tegby berättade att i Sverige sker många adaptioner från bok till teater, för teatrarna vill ha säkra kort. Men ingen lär en egentligen hur det skall göras för att bli bra, så hans tips var att söka upp någon som kan och lära sig av hur hen jobbar. Sara Bergmark Elfgren påpekade också att om du själv är okänd författare är det ett bra sätt att göra sig ett namn, och ett sätt att lära sig att skriva. När Carey inflikade att man bara kan skriva bra serier/böcker/etcetera om man själv läser serier/böcker/etcetera suckade Gustav Tegby över hur många det är som skriver pjäser som säger att de aldrig ser teater.
När Tegby skrivit pjäser har han inte behövt skriva verket helt "färdigt" utan kunnat lämna det sista till regissören. Nu när han skriver en bok så behöver han själv göra den färdig, så han får fortsätta och redigera och skriva om själv när han blivit klar med sin första version. För serieskapande har Mike Carey fått lära sig att inte beskriva för mycket i bilden, för då vet inte tecknaren vad som verkligen är viktigt. Dock börjar hans samarbete med en konstnär oftast med noggranna beskrivningar, frågor från konstnären och diskussioner, tills de båda kommit underfund med varandra. Då kan Careys instruktioner bli mer knapphändiga, och han får ändå tillbaka bättre resultat än vad han skickade iväg.
Att ha skrivit för serier var till en början en "false friend" för Carey; han började skriva ruta för ruta, men en film spelas inte in så utan scen för scen. Till filmen The Girl With All The Gifts insisterade han länge på att ha med ett klipp med infekterade myror för att illustrera vad smittan gjorde med människor, tills han blev övertalad och insåg att det skulle blivit som en stor tråkig infodump. Det var också så att ett av produktionsbolagen inte ville ha en svart flicka i huvudrollen, av skäl som hade rasistiska undertoner. Han fick ta stöd av det andra produktionsbolaget, BFI, som uttryckligen har mångfald som ett av sina mål, och på så sätt driva igenom den fantastiska huvudrollsinnehavaren Sennia Nanua, vilket vi alla kan vara tacksamma för.
Stories based on a classic story
Sari Polvinen ledde Rhuddem Gwelin och de tre hedersgästerna Ian Watson, Mike Carey och Kij Johnson i en diskussion om varför man vill skriva en egen variant på en klassisk historia. De hade alla skiftande skäl: Carey skrev The Unwritten för att visa varför berättelser betyder något för oss och fördelar och nackdelar med att leva inuti en berättelse. Rhuddem Gwelin irriterades av att medeltiden skrev om den äldre berättelsen om druiden Merlin och fogade in honom i en kristen historia, och hon ville också skriva mer om tidens kvinnor. Ian Watson läste Ovidius Metamorfoser noggrant eftersom det var den sexigaste boken i England på den tiden. Kij Johnson hade en tråkig barndom så hon läste böcker och placerade in sig själv historierna - Merry i Sagan om Ringen borde ju vara en flicka som hon själv, så hon skrev om den helt i sitt huvud!
Kij Johnson förde fram att länge var historieberättande något som alla människor gjorde, men när det formaliserades till förläggning och boktryckning blev det något mer för priviligerade. Fanfiction är ett sätt för gemene man att ta tillbaka makten. Vad berättade författaren inte för oss? Som fan kan man också välja bort det man inte vill skall vara kanon i världsbilden, och skriva till egna historier. Rhuddem Gwelin påpekade att även Shakespeare tog kända berättelser och skrev om dem!
Mike Carey ser lockelsen i att vara med och skapa kanon. I genre-fiktion finns ofta förväntningarna satta att du skall använda dig av det som skrivits tidigare. Johnson flikade in att genrer också har kända strukturer, och du kan använda dig av antingen kända berättelser eller kända strukturer för att skriva ditt bidrag. Science fiction har inte någon enkel definition av strukturen utan spretar mer, men där finns ändå oftast en dialog med tidigare verk - alla behöver förhålla sig till Robotikens lagar, antingen följa dem eller förkasta dem.
Ian Watson tog upp frågan om kulturell appropriering. För några decennier sedan såg sig (SF-)litteraturen om efter andra kulturer och myter för att ta sig ur eurocentrismen. Numera är man vaksam på när ett lån blir kulturell appropriering. Kan vi komma tillbaka till möjligheten att använda sig av andra kulturer än sin egen? Vem som approprierar en annan kultur har också att göra med vilken kultur som står i centrum och som historiskt har diskriminerat andra kulturers representanter. Vi ser också att andra än västerländska kulturer använder sina egna myter för att skriva nya berättelser. Där vill jag själv lyfta fram hur diskussionen gick i en paneldebatt på ett annat Swecon häromåret, då tanken framfördes att man skall kunna skriva om andra kulturer än sin egen, men då bör man göra research och representera den kulturen ärligt och trovärdigt, inte använda sig av stereotyperna och bygga vidare på dem i sin egen berättelse. Det är ett bra rättesnöre inom all fiktion och också, förstås, inom fantastiken där författaren ofta skriver fram helt annorlunda kulturer och civilisationer.
Så gick Fantastika 2018 mot sitt slut! En kör från Stockholms Tolkiensällskap Forodrim sjöng vackert och innerligt ur bland annat Final Fantasy och förstås Sagan om Ringen. De hängivna arrangörerna tackades med applåder. Så fångades Swecons ande in och överlämnades till en representant för nästa års Swecon, Replicon i Västerås. Så bra att få avsluta med en påminnelse om att vi har något att se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar