Moonlight

Pojken som de andra grabbarna jagar verkar rädd på riktigt. Han gömmer sig i en urblåst lägenhet och barrikaderar sig. "Bög" är skällsordet, vare sig man förstår vad det betyder eller ej, vare sig man är det eller ej. "Bög" är vad de skriker efter pojken, Chiron.

Det finns några goda människor i Chirons liv: vännen Kevin, och den vuxne mannen Juan och hans flickvän Teresa, som ger Chiron mat och övernattning när livet är så svårt att den lilla människan inte ens kan svara på deras frågor. Vänligheterna är nästan oförklarliga i den hårda tillvaron där varje person måste veta sin plats.

Det är som att filmens fokus blir människorna snarare än handlingen; vad de tänker, varför de gör som de gör, vad de gjorde utanför bild för att bli den de är nu. Vad är det som driver klasskamraten Terrel att mobba Chiron så elakt och intensivt? Vad får Kevin att visa en liten glimt av vänlighet mot klassens mobboffer? Hur kan Juan och Teresa ha tid och energi över till omsorg om den lille killen? Men Juan är också leverantören av droger till området; de som i scen efter scen förvandlar Chirons mamma från en sammanhållen kvinna till en manipulerande knarkare.

Det tredje och sista nedslaget i Chirons liv visar en förändrad man, självsäker och drivande - utom när han kommer tillbaka till sina gamla kvarter. Präglingen sitter i, och trycket från omgivningen är lika hårt som tidigare. Kommer han att kunna bryta sig ut och verkligen bli sig själv?

Fotot och ljudet i Moonlight är intimt; det är som att vi känner varje andetag och hjärtslag. Bakgrundsmusiken är också klokt utvald och insmugen för att förstärka stämningen. Varje skådespelare, från de minsta till de största, är genuin och talar och rör sig som om det gällde livet - vilket det gör, i varje ögonblick. Moonlight är en vacker film, tung men med ljuspunkter som det är viktigt att fästa blicken på.