Nej, det är säkerligen inte de sista kvartetterna för populära Belcea Quartet, som är regelbundna gäster i Konserthuset och idag spelade inför en fullsatt Grünewaldsal. Det "sista" med konsertens kvartetter var att de båda var de sista stråkkvartetter som komponerades av Franz Schubert respektive Dmitrij Sjostakovitj.
Stråkkvartett i G-dur op 161 (1826) skrevs bara två år före Franz Schuberts alltför tidiga död, vid en tid då Schubert redan kände sig märkt av döden. Hans vemod blir dock aldrig betungande utan är lika vackert i denna kvartett som i hans andra verk. I de första satserna inbillar jag mig att jag hör honom spela upp melodisnuttar och teman som redan använts av såväl andra som av honom själv, mjukt omformade med den stillsamma tanken att allt redan är gjort och kommer igen. Sista satsen är dock mer energisk, utan att bli lättsam, men det stadiga tempot och dramatiken gör att kvartetten avslutas med kraft.
I introduktionen som Belcea Quartet själva skrivit citerar de vad Sjostakovitj sade om hur hans Stråkkvartett nr 15 (1974) skulle spelas: "så att flugorna faller döda ned i flykten och publiken lämnar salen av ren tristess". Nej! Inte blev det så, inte! Den mycket långsamma musiken, med återhållna melodier som rör sig inom mycket små intervall, spelades precist och intensivt, vilket måste ses som ett kraftprov av de skickliga musikerna. Då kvartetten läste sina noter från upplysta läsplattor kunde man sänka ljuset i salen till ett purpurtonat mörker som stämde väl överens med stämningen i stråkkvartetten. Men än en gång, sorgen som genomsyrade verket då även Sjostakovitj var medveten om sin förestående död blev inte heller här någon klagan, inte heller några ångestskrin, utan en sorgsen betraktelse över tillståndet - i världen, i själen - och ett memento mori för oss lyssnare.
Även efter dessa långa och krävande verk hade Belceakvartetten energi nog att ge oss ett extranummer, vars namn jag tyvärr inte har någon aning om, ljusare och lättare än de tidigare och en fin skjuts ut i stockholmskvällen.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
I introduktionen som Belcea Quartet själva skrivit citerar de vad Sjostakovitj sade om hur hans Stråkkvartett nr 15 (1974) skulle spelas: "så att flugorna faller döda ned i flykten och publiken lämnar salen av ren tristess". Nej! Inte blev det så, inte! Den mycket långsamma musiken, med återhållna melodier som rör sig inom mycket små intervall, spelades precist och intensivt, vilket måste ses som ett kraftprov av de skickliga musikerna. Då kvartetten läste sina noter från upplysta läsplattor kunde man sänka ljuset i salen till ett purpurtonat mörker som stämde väl överens med stämningen i stråkkvartetten. Men än en gång, sorgen som genomsyrade verket då även Sjostakovitj var medveten om sin förestående död blev inte heller här någon klagan, inte heller några ångestskrin, utan en sorgsen betraktelse över tillståndet - i världen, i själen - och ett memento mori för oss lyssnare.
Även efter dessa långa och krävande verk hade Belceakvartetten energi nog att ge oss ett extranummer, vars namn jag tyvärr inte har någon aning om, ljusare och lättare än de tidigare och en fin skjuts ut i stockholmskvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar