I de övre salarna på Waldemarsudde har man samlat och ställt ut verk från över trettio år av Cecilia Edefalks verksamhet, under samlingsnamnet Maskros/Dandelion. Det var ju för halvtannat år sedan jag först såg hennes maskrosbilder, men nu får jag se fler och inte bara fotografier utan även sköra installationer. I små vaser står de vissnade resterna av maskrosbuketter: stjälkarna har vikit sig på mitten över vasens sida, och de lättflygande fröerna formar en boll - alla betraktare måste ha hållit andan i andakt!
En konversation mellan Edefalk och lavar i skogen gör mig glad: det var inte bara min inbillning när jag såg maskrosorna hon fotograferat likna en by av individer, de tankarna tycks hon själv också ha haft. I utställningen visas också noggranna avmålningar av växter från 1979. De liknar dokumentära bilder ur en flora, men där finns också ett blad som är naggat i kanterna, kanske tuggat av en insekt. Det är inte längre ett praktexemplar utan har blivit ett individuellt blad, unikt i tiden.
I nutid finns liknande paradoxer mellan evigt och förgängligt, och mellan bräckligt och starkt, i bronsavgjutningarna av skrovliga pinnar och sjok av bark. Jag tycker om den sortens verk, som utmanar det tidlösa i konsten och ställer sig mitt emellan det personliga och det idealiserade. Men än mer tycker jag om de målningar av Cecilia Edefalk som tycks visa ögonblick av övernaturlighet. Där finns några motiv målade i nästan osynliga nyanser av vitt som är intensiva i sin lätthet. I dessa kan allt koncentreras till ett ögonpar som inte bara ser igenom dig utan öppnar för evigheten bakom allt. Edefalk har bland annat funnit detta i en antik mask av Markus Aurelius, och varierat det i målningar och skulpturer.
En intressant serie av tavlor gestaltar Edefalks upplevelse av en Venusstaty i en engelsk trädgård, som under ett ögonblicks blixtbelysning fastnade i hennes minne. Men när Edefalk nästa dag sökte upp statyn igen, liknade inte alls det hon mindes. På en serie dukar fångar Edefalk sitt intryck i flera varianter: en silhuett; en silhuett i negativa, milda färger; en lysande vit Venus mot mörk bakgrund; en Venus med rehabiliterade armar och händer som sträcks upp i ett segertecken.
Det är i den översta stora salen, vid sidan av världshittar som En annan rörelse, CU och serier av porträtt, som jag hittar min egen skatt. De har inte ens fått sina egna titlar, och det är inte verken själva utan skisserna till dem som visas, men så fort jag ser dem slår mitt hjärta hårdare, och jag får en ny förståelse för dem. Det är skisserna till de tre änglarna som ställdes ut i ett mörkt rum vid Klara Kyrkogård, och nu ser jag, mellan pennstrecken och siffrorna, att de är eldslågor.
Länk till Waldemarsuddes sida om Maskros/Dandelion
En konversation mellan Edefalk och lavar i skogen gör mig glad: det var inte bara min inbillning när jag såg maskrosorna hon fotograferat likna en by av individer, de tankarna tycks hon själv också ha haft. I utställningen visas också noggranna avmålningar av växter från 1979. De liknar dokumentära bilder ur en flora, men där finns också ett blad som är naggat i kanterna, kanske tuggat av en insekt. Det är inte längre ett praktexemplar utan har blivit ett individuellt blad, unikt i tiden.
I nutid finns liknande paradoxer mellan evigt och förgängligt, och mellan bräckligt och starkt, i bronsavgjutningarna av skrovliga pinnar och sjok av bark. Jag tycker om den sortens verk, som utmanar det tidlösa i konsten och ställer sig mitt emellan det personliga och det idealiserade. Men än mer tycker jag om de målningar av Cecilia Edefalk som tycks visa ögonblick av övernaturlighet. Där finns några motiv målade i nästan osynliga nyanser av vitt som är intensiva i sin lätthet. I dessa kan allt koncentreras till ett ögonpar som inte bara ser igenom dig utan öppnar för evigheten bakom allt. Edefalk har bland annat funnit detta i en antik mask av Markus Aurelius, och varierat det i målningar och skulpturer.
En intressant serie av tavlor gestaltar Edefalks upplevelse av en Venusstaty i en engelsk trädgård, som under ett ögonblicks blixtbelysning fastnade i hennes minne. Men när Edefalk nästa dag sökte upp statyn igen, liknade inte alls det hon mindes. På en serie dukar fångar Edefalk sitt intryck i flera varianter: en silhuett; en silhuett i negativa, milda färger; en lysande vit Venus mot mörk bakgrund; en Venus med rehabiliterade armar och händer som sträcks upp i ett segertecken.
Länk till Waldemarsuddes sida om Maskros/Dandelion
2 kommentarer:
Mest gillar jag Edefalks tidiga måleri. Saknade den jättestora "Baby" på utställningen. Alltså bilden av en kvinna som svävar omkring i något ljusblått. Såg den första gången på Bukowski för ett antal år sen där den hade astonomiskt utropspris. Jag tror den var ett elevarbete från 1986-87 redan innan hon gått ut Konsthögskolan.
Annars var maskrosorna spännande, så bräckliga varelser. Men dom är visst sprayade med lim för att hålla ihop.
Tack för kommentaren och länken! Och även för info om maskrosorna - aha, så bra att de är sprayade med lim så att ingen förkyld besökare råkar nysa sönder konstverken! Det syns inte att de är härdade, bräckligheten finns ju kvar och väcker känslorna.
Jag har haft fantastiska upplevelser av enskilda tavlor av Edefalk i dunkla rum, där det konturlösa i motivet står ut med extra stor intensitet. Det är intressant att du väljer ut Baby, som jag aldrig sett i verkligheten. Säkert skulle den ge en liknande upplevelse som andra av hennes tavlor gett mig.
Skicka en kommentar