Those Who Leave and Those Who Stay av Elena Ferrante

Det första hundratalet sidor av den tredje av Elena Ferrantes Neapel-böcker handlar om berättaren själv, Elena, den kloka, arbetsamma flickan som tack vare sitt läshuvud tagit sig iväg från de instängda kvarteren och till familjefamnen av professorer i Pisa. Det är den historien som säkert fler än jag längtat efter att få höra; revanschen, därtill uppblandad med osäkerheten som det ger att inte ha samma intellektuella bakgrund som människorna omkring en. Elena har haft framgång med sin delvis självbiografiska bok, men det bara ökar hennes osäkerhet i vissa fall, särskilt när läsare tycks fokusera på de "oanständiga" sidorna i boken. Hon får också känna av en ny form av mäns egoism när männen talar över huvudena på henne och svägerskan Mariarosa om politik och samhällets behov av reformer.

Men det är fortfarande den briljanta vännen Lila som är huvudpersonen, ännu tydligare inmurad i en värld styrd av män och med mer våld. Lila arbetar fortfarande på korvfabriken under mycket dåliga förhållanden. Nu kommer revolutionärerna, de unga studenterna vid 1960-talets slut som protesterade mot såväl gott som dåligt i de existerande strukturerna, som ville riva ned och förbättra. Men att peka ut fabriksägare som utnyttjar sina anställda och riskerar deras hälsa är farligt för dem som behöver sina jobb för att överleva, och dessutom finns en kader av våldslängtande fascister, beredda att slå tillbaka hårt mot dem som propagerar utanför fabriksgrindarna. Lila och Elena får se bristerna i studenternas revolt från varsitt håll.

Under läsningen får jag ibland känslan av att Elena är ett mjukt centrum i en hård, fokuserad värld, medan Lila är ett hårt centrum i en lösare sammanhållen värld. Hon beskrivs som intelligent, med en förmåga att tänka och vilja längre än andra, och envist ta sig ditåt även när omgivningen inte förstår. Men Ferrantes böcker visar också hur tung och arbetsam Lilas strävanden är. Många gånger skulle det hon är med om kunna skrivas om som dramatiska filmer med lyckliga eller olyckliga slut: en kärleksaffär vid stranden under några heta sommardagar; en skobutik som drivs till succé; ett modigt ställningstagande för bättre förhållanden i en riskfylld fabrik. Men Lilas roll är aldrig enkel, utan dras ned av vardagen och småaktigheter, och får heller aldrig några slut; mitt i alla finns Lila kvar och måste driva sitt liv vidare åt något håll.

En scen i bokens början gör att ytterligare en kvinna står ut genom bokens händelser: Gigliola Spagnuolo, en flicka från samma kvarter som Elena och Lila. Under en promenad daterad till 2005 stöter väninnorna på hennes kropp; mördad, i dåligt skick inte bara av misshandel utan av livet innan dess. Med detta i bakhuvudet glöder varje scen med Gigliola litet extra; hennes andfådda uppvaktning av Elena som flytt staden och lyckats, beundran som vänds i avund och nålstick, sorgen över att hennes make sagt rent ut att han inte älskar henne utan Lila.

Familjen och grannarna från barndomskvarteren försvinner aldrig ur deras liv, vare sig för Elena eller Lila, och de två kvinnorna mäter sig fortfarande mot varandra i en vänskap som genomsyras av rivalitet. I de nya tiderna verkar både Lila och Elena karva ut nya nischer åt sig, och på så sätt ger boken en fascinerande bild av dem som inte stod på barrikaderna men fann nytt fotfäste när samhällsbygget skakades.

Fler böcker av Elena Ferrante:
My Brilliant Friend
The Story of a New Name
The Story of the Lost Child