onsdag 31 december 2014

Rampfeber på Borås Stadsteater

Teaterensemblen förbereder sig på premiären av sängkammarfarsen I Bara Mässingen. Det är genrep - nej, är det verkligen det? Flera av dem tror att det är teknisk repetition, de är inte helt förberedda fastän premiären är imorgon, och några av dem har dramafilosofiska invändningar mot det ständiga in- och utbärandet av lådor, ansjovistallrikar och annat. Men det är ju det som är livsblodet i en fars, tillsammans med springande i dörrar och tappade byxor!

Vi i publiken på Borås Stadsteater skrattar nästan oupphörligt åt den snubblande generalrepetitionen, lika mycket åt handlingen som åt regissörens och skådespelarnas fumliga försök att få den att rulla på. Och där! Där satt slutrepliken!

Scenen vrids och vi får se pjäsen från andra hållet och några veckor senare under turnén. Nu har intrigerna bakom scenen vuxit sig större än det som händer framför publiken. Med pjäshandlingen i färskt minne blir gapskratten ännu större när man får se skådespelarna försöka hinna med att leverera sina repliker - eller tar tillfället att sabotera för en annan i de korta pauserna. När pausen kommer (den verkliga) har jag skrattat så intensivt och länge att det känns som ett hårdpass för magmusklerna.


Går det att toppa det? Kan man göra det utan att skrattmusklerna spricker? I sista akten får vi se pjäsen framifrån igen, på plats som publik vid det allra sista framförandet på turnén. Saker går snett från första början och skådespelarna måste börja improvisera. Några struntar fullständigt i hur det skall sluta, hyggliga Belinda (Gunilla Rydholm-Eriksson) försöker hålla samman handlingen, och kära söta bimbo-Brooke (Amelie Thoren) och förvirrade Frederick (Lars G Svensson) försöker säga sina inövade repliker där de verkar passa.

Jag såg Rampfeber Stockholms Stadsteater för några år sedan och har längtat efter att se den igen. Det är en fantastisk pjäs som skapar humor med en lysande blandning av buskis och intelligens. Den kräver mycket av sina skådespelare, och alla på Boråsscenen gör sina roller klockrent och med perfekt samstämmighet. Jag är glad att jag fått se Rampfeber ännu en gång och hoppas att det här inte var sista gången!

Länk till Borås Stadsteaters sida om Rampfeber

Foto: Anna Sigge

2 kommentarer:

Håkan Wilhelm Hugosson sa...

Det är en massa spring i dörrar och tappade byxor. En klassisk fars således kan man tycka, men smartare. Och jag skrattade så att jag nästan kiknade.

Jenny B sa...

Ja, jag tycker ju inte om vanliga farser, men den här har självdistans och ett extra varv av humor.