Svenska Kammarorkestern i Konserthuset

När Kungliga Filharmonikerna for på turné i Wien blev det plats på scenen för Svenska Kammarorkestern från Örebro tillsammans med sin chefdirigent Thomas Dausgaard, och för ett riktigt fint program.

Symfoni nr 6 i C-dur (1818) klingar tydligt av sin upphovsman Franz Schubert. Den lät luftig och lätt i Kammarorkesterns utförande, fast jag hade blivit glad om den kända melodin i andra satsen låtit litet mer fyllig och sentimental.

Därefter trädde sopranen Christiane Oelze in för att sjunga några sånger ur Gustav Mahlers Des Knaben Wunderhorn (1892 - 1898). Samlingen innehåller visor av mycket skilda karaktärer, och dessutom visor som i sig själva innehåller många skiftningar i melodi och känsloläge. "Vem har hittat på den här lilla sången?" är galen och rolig. Harmonierna i "Det jordiska livet", som handlar om ett barn som svälter och dör medan modern sår, skördar och bakar, är lika sorgliga som texten. I den mystiska "Där de vackra trumpeterna ljuder" är det först stridsrop som hörs från trumpeterna, men när pojken har förklarat för sin gråtande käresta att han skall dra ut i kriget, så låter de verkligen vackra och lockande. Christiane Oelze har en säkerhet som inte rubbas av känslosvängningarna, och en stämma så klar som en blockflöjt av högsta klass.

Det senaste året har jag lyssnat väldigt mycket på Sibelius' symfonier. Den fjärde, Symfoni nr 4 i a-moll op 63 (1911) är kanske den mest tålamodsprövande av dem. Den har fått den största dosen av tungsint modernitet blandad med sträv naturlyrik. Långsamma, mörka toner frammanar bilder av massiva berg, och höga, snabba toner frammanar känslan av snö och kyla. I andra och fjärde satsen livar glada melodier tillfälligt upp, som om ett tåg av dansande bybor drar förbi. Till slut sväller klangen och ger den skönaste fylligheten på hela kvällen. Det gjorde att extranumret, Schubert-scerzot, lät extra porlande och vackert.