Det första jag ser när jag kommer in till salarna med Ai Weiweis konst är den berömda högen med solrosfrön. Jag har sett den på bild flera gånger förr, och jag har sett en liknande hög på Tate Modern. Vad jag tänker på den här gången är inte främst arbetet som legat bakom att skapa alla individuellt målade frön. Istället ser jag på hur alla solrosfrön ser likadana ut på avstånd, men på nära håll har individuella mönster och inte är kopior av varandra. Tankarna går dels till landet Kina, med sin befolkning på över en miljard, och dels till hela världen som blir mer känd och mindre exotisk ju mer vi reser. Det är helt klart positivt att lära känna andra världsdelar, men när man tänker på hur många platser och människor som finns och som vi skulle kunna möta kan man få svindel. Hur skall man kunna känna sig som en unik individ när alla ens personlighetsdrag säkerligen finns hos hundratals andra människor? Hur skall ett konstverk kunna bli unikt och säga något när "allt" redan har gjorts?
När jag vänder mig åt sidan och ser de tre filmerna som projiceras på väggen fortsätter mina tankar att röra sig kring det här. De två yttre filmerna visar en motorväg, inspelad snett uppifrån med stillastående kamera (kamerans utgångspunkt växlar varje minut). Man ser trafiken hastigt forsa fram i flera filer. Vid sidan om vägen syns höga hus och några landmärken. Men det går inte att läsa texten på trafikskyltarna eller bilarnas registreringsskyltar, och husen och landmärkena är inte typiska för någon stad eller något land. Filmerna skulle kunna visa vägar i London, Rom eller Odessa. Eller Peking, där de faktiskt är inspelade.
I filmen som visas i mitten är det lättare att gissa var man befinner sig. Där sitter kameran innanför bilens vindruta, och medan vi följer trafiken ser vi kinesiska tecken på skyltarna och några byggnader som verkar höra hemma i Kina. I vindrutan hänger också ett rött tur-föremål som ser kinesiskt ut.
Jag ser på alla bilar som rusar fram och tänker på människorna som sitter i dem. De är en del av staden. De jobbar och handlar och bygger upp livet i staden, och staden ger dem en plats att leva på. Är det en god plats? Ai Weiwei är inte så säker på det. Jag är i princip positiv till stora städer som drar till sig ännu fler människor och växer, främst för att storstäder erbjuder fler arbetstillfällen, lukrativa eller inspirerande (eller slitiga), och fler möjligheter till att inrätta sitt liv som man vill, materiellt och i hur man roar sig. I Beijing-filmerna ser man visserligen hur enformigt det livet kan vara, och hur det blir likadant över hela världen.
I en liten smal bok (låg och bred) med svarta sidor och fotografier i en rad i bredd visar Ai Weiwei bilder inifrån samma bil med samma röda tur-tecken i vindrutan, men nu kör han på småvägar. Envåningshus, små gårdar, träd intill gatan - självklart är de miljöerna mer inbjudande än motorvägarna. Och jag tycker det är illa när lokala kinesiska makthavare river gamla hus och vräker invånarna för att kunna smälla upp höga nybyggen. Men jag vill ha en stad som innehåller både pittoreska kvarter och motorvägar.
Magasin 3:s utställning av Ai Weiwei innehåller ett antal stora verk som ställer frågor om konstens värde och betydelse. Flera av dem är intressanta att se på och fundera över. Det märks att Ai Weiwei är en person som reflekterar över människans villkor i världen idag, och jag beundrar honom som vågar gräva i och rapportera om korruption hos kinesiska myndigheter. Att han kidnappas och anklagas för skattebrott och andra påhittade brott borde vara fruktansvärt pinsamt för Kinas regering. Jag tycker inte att själva konstverken är särskilt minnesvärda, men frågorna de ställer är intressanta.
Länk till Magasin 3:s sida om utställningen
När jag vänder mig åt sidan och ser de tre filmerna som projiceras på väggen fortsätter mina tankar att röra sig kring det här. De två yttre filmerna visar en motorväg, inspelad snett uppifrån med stillastående kamera (kamerans utgångspunkt växlar varje minut). Man ser trafiken hastigt forsa fram i flera filer. Vid sidan om vägen syns höga hus och några landmärken. Men det går inte att läsa texten på trafikskyltarna eller bilarnas registreringsskyltar, och husen och landmärkena är inte typiska för någon stad eller något land. Filmerna skulle kunna visa vägar i London, Rom eller Odessa. Eller Peking, där de faktiskt är inspelade.
I filmen som visas i mitten är det lättare att gissa var man befinner sig. Där sitter kameran innanför bilens vindruta, och medan vi följer trafiken ser vi kinesiska tecken på skyltarna och några byggnader som verkar höra hemma i Kina. I vindrutan hänger också ett rött tur-föremål som ser kinesiskt ut.
Jag ser på alla bilar som rusar fram och tänker på människorna som sitter i dem. De är en del av staden. De jobbar och handlar och bygger upp livet i staden, och staden ger dem en plats att leva på. Är det en god plats? Ai Weiwei är inte så säker på det. Jag är i princip positiv till stora städer som drar till sig ännu fler människor och växer, främst för att storstäder erbjuder fler arbetstillfällen, lukrativa eller inspirerande (eller slitiga), och fler möjligheter till att inrätta sitt liv som man vill, materiellt och i hur man roar sig. I Beijing-filmerna ser man visserligen hur enformigt det livet kan vara, och hur det blir likadant över hela världen.
I en liten smal bok (låg och bred) med svarta sidor och fotografier i en rad i bredd visar Ai Weiwei bilder inifrån samma bil med samma röda tur-tecken i vindrutan, men nu kör han på småvägar. Envåningshus, små gårdar, träd intill gatan - självklart är de miljöerna mer inbjudande än motorvägarna. Och jag tycker det är illa när lokala kinesiska makthavare river gamla hus och vräker invånarna för att kunna smälla upp höga nybyggen. Men jag vill ha en stad som innehåller både pittoreska kvarter och motorvägar.
Magasin 3:s utställning av Ai Weiwei innehåller ett antal stora verk som ställer frågor om konstens värde och betydelse. Flera av dem är intressanta att se på och fundera över. Det märks att Ai Weiwei är en person som reflekterar över människans villkor i världen idag, och jag beundrar honom som vågar gräva i och rapportera om korruption hos kinesiska myndigheter. Att han kidnappas och anklagas för skattebrott och andra påhittade brott borde vara fruktansvärt pinsamt för Kinas regering. Jag tycker inte att själva konstverken är särskilt minnesvärda, men frågorna de ställer är intressanta.
Länk till Magasin 3:s sida om utställningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar