Vad som kan rubba rutinerna är något drastiskt, som en människas död. Det är just vad de flesta av novellerna kretsar kring: en människa som dör, och hur det påverkar människorna omkring, vare sig det var överlagt mord eller en hemsk olyckshändelse. I första novellen, på första sidan, råkar Winslow köra över sin son när han plöjer fälten. Prosan är knapphändig och inknuten, liksom invånarna i Krafton. Winslow gråter inte högt, går inte till någon läkare eller psykolog eller präst utan lever vidare i tystnad med sin fru Sadie, tills ännu en händelse välter honom den sista sträckan ur hans inarbetade liv. Han börjar gå genom skogarna, och tappar kläderna, talet och sin kontakt med civilisationen på vägen. När han kommer fram till en annan by där ingen annan människa känner honom börjar han om sitt liv som en människovilde, men med en diffus drift att låta sig själv plågas och straffas.
Den här berättelsen lägger grunden för vad de efterföljande novellerna också beskriver. Om vi inte har lagbokens lagar, religionens moral, psykologins förklaringsmodeller, hur reagerar vi då i de svåraste situationerna? Kraftons invånare skapar egna regler, och även ursäkter för sina missdåd ibland. Det jag ser som ett viktigt trappsteg i civilisationens utveckling - gemensamt överenskommen lag, moral, självrannsakan - tar de i egna händer.
Heathcocks språk är lika pragmatiskt som människorna han beskriver. Det är inte tankar och känslor som definierar karaktärerna, utan handling, korta repliker och långa tystnader, och den sakligt beskrivna miljön omkring dem. Nästan varje berättelse är allvarlig och tung som en skruv som dras åt för hårt, men så intensiv att livet i Krafton känns äkta, trovärdigt, ganska skrämmande men minnesvärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar