Houghs egen komposition Broken Branches (2010) var en eterisk, melodiös berättelse som lät helt underbart. De lätt avvikande harmonierna gjorde att musiken lät utomjordisk och lysande. Jag vill absolut höra mer från Stephen Houghs penna och fingrar! Han är utan tvekan en stor virtuos vid tangenterna, och kan skriva musik som lockar fram det vackraste ur pianot och pianisten.
Sedan spelade Hough Aleksandr Skrjabins Sonat nr 5 Fiss-dur op 53 (1907). Den lät så skönt modern, och med modern menar jag full av energi, framåtanda, en känsla av att nya spännande upptäckter väntar! Det var ett mycket mer lättlyssnat stycke än vad jag hade väntat mig.
Efter paus kom den mer än halvtimmeslånga Sonat h-moll (1853) av Franz Liszt. Hough tog sig några extra sekunders kontemplation före och efter verket. Mellan mullrande ackord i bastoner och ett porlande i diskanten bröt det fram uppfordrande melodier. Verket var magnifikt men ganska krävande att lyssna på i sin tyngd. Jag var ändå tacksam och imponerad av Stephen Houghs briljans.
Ännu mer tacksam blev jag när han gav oss inte mindre än tre extranummer! Efter Liszt blev den fjäderlätta impressionisten en underbar dessert. Den följdes klokt av ett långt intensivt stycke med slaviska klanger. Och till sist en underbar Chopinvals! I alla de här mycket olika styckena visade Stephen Hough vilken skicklig och inkännande musiker han är. Jag är mycket glad över den underbara konserten jag har fått höra. Därtill är han en intelligent och reflekterande man, och det är väl värt att läsa vad han sagt och till och med själv skrivit på sin blogg.
Länk till Stephen Houghs blogg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar