Bengt Forsberg |
Det första stycket av Gustav Mahler lät till och med nostalgiskt utan att det kändes sökt. Det var en pianokvartettsats (från 1876-78) som aldrig blivit fullbordad till en hel kvartett med flera satser, dessutom Mahlers enda kammarmusikverk. Så synd, för det var ett verk som gav mersmak, från de inledande spännande pianoklangerna genom hela den variationsrika satsen.
Därefter följde en pianokvartett som den tonårige William Walton skrev 1918. Han var inspirerad av många av den nya tidens kompositörer, men hans musik var ännu lika atonal som den senare skulle komma att bli. Det här var expressiv musik, snarast naturlyrisk men inte alls stillsam och ljuv, utan som en natur av höst, storm och kyliga dagar. Varje sats var som en ny överraskning till form och tempo, och ändå var verket väldigt vackert och lättlyssnat.
Tänk att Camille Saint-Saëns Pianokvartett nr 2 B-dur (1875) kunde låta så tung och traditionell! Men ganska snart glömde jag de tidigare verken i konserten och fångades av energin i kvartetten. I ett par av satserna använde Saint-Saëns melodislingor från kända psalmer, lät dem vandra mellan stämmorna och kastade sedan ut musiken i porlande uppfinningsrikhet. De fyra musikerna var väl samspelta och förtrogna med musiken. De gav musiken en fin tyngd och gjorde att kontrasterna i kmpositionen inte skavde mot varandra. Jag är väldigt glad över konsertserien Filharmoniker i närbild, som låter oss få upp ögon och öron för vilka kunniga och engagerade musiker våra Kungliga Filharmoniker är!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar