Låt mig först räkna upp vad i pjäsen som jag var tveksam till.
Dramatiseringen gjord av tyske Armin Petras har medfört att handlingen reducerats till dialoger som ganska cyniskt diskuterar personernas önskningar och handlingar och vad de kan orsaka. Därtill kommer partier där rollfigurerna i några sekunder blir berättarröster som förklarar vad de känner. Till en början tyckte jag om hur det dukade upp de inre känslostormarna, även om jag tyckte det förfelade teaterns möjlighet att visa istället för att berätta. Men redan i första akten hade det använts så mycket att det kändes uttjatat och ointressant.
Till och med begåvade skådespelare som Sven Ahlström (Vronskij) och Nadja Mirmiran (Kitty) har svårt att ge sina roller form och trovärdighet i den här konstiga versionen av pjäsen. De enda som riktigt lyckas med det är Mats Blomgren, som spelar en ovanligt vänlig Karenin, och Henrik Norlén, vars Levin hela tiden är sympatisk trots att hans osäkerhet utnyttjas maximalt för att göra honom till pjäsens narr. Och i slutscenen lider man med Helena af Sandeberg i Anna Kareninas allt djupare olycka och förvirring.
Att Anna Karenina ändå bitvis kan kännas engagerande är förstås för att den i grunden har en bra handling, med intressanta personer ställda mot varandra: Anna och Vronskij, som ögonblickligen tror på sin passion fastän det stöter ut dem från livet de känner till. Kitty och Levin, deras motsatser, som nästan förlorar varandra för att Levin tvivlar så på sin kärlek och Kittys kärlek. Dasja och Stepan (Jan Mybrand), som kanske trodde de fick den de begärde så hett en gång, men nu plågas av Stepans otroheter och respektlöshet mot Dasja.
Men den goda handlingen har dramatiseringen stuvat om, vulgariserat och målat över med grova förklaringar som skriver en på näsan hur Petras tolkar handlingen med samtida ögon. Så synd. Den otillräckliga moderniseringen har inte gjort så att Anna Karenina kan säga oss något nytt idag, den har bara slarvat bort hälften.
Länk till Stadsteaterns sida om Anna Karenina
- Scenografin, de gigantiska trappstegen i sjukhusgrönt där skådespelarna får klättra upp och ned som schimpanser.
- De nutida kläderna, som bara delvis underlättar hoppandet i trappan. Speciellt Dasja (Petronella Barker) måste lida av sin lårkorta klänning och de högklackade leopardpumpsen.
- Det moderniserade språket, med dialoger som närmar sig det banala och osmakliga.
- Humorn, som kommer av att lätt dråpliga repliker och situationer kramas ur litet extra.
Foto: Carl Thorborg
Dramatiseringen gjord av tyske Armin Petras har medfört att handlingen reducerats till dialoger som ganska cyniskt diskuterar personernas önskningar och handlingar och vad de kan orsaka. Därtill kommer partier där rollfigurerna i några sekunder blir berättarröster som förklarar vad de känner. Till en början tyckte jag om hur det dukade upp de inre känslostormarna, även om jag tyckte det förfelade teaterns möjlighet att visa istället för att berätta. Men redan i första akten hade det använts så mycket att det kändes uttjatat och ointressant.
Till och med begåvade skådespelare som Sven Ahlström (Vronskij) och Nadja Mirmiran (Kitty) har svårt att ge sina roller form och trovärdighet i den här konstiga versionen av pjäsen. De enda som riktigt lyckas med det är Mats Blomgren, som spelar en ovanligt vänlig Karenin, och Henrik Norlén, vars Levin hela tiden är sympatisk trots att hans osäkerhet utnyttjas maximalt för att göra honom till pjäsens narr. Och i slutscenen lider man med Helena af Sandeberg i Anna Kareninas allt djupare olycka och förvirring.
Att Anna Karenina ändå bitvis kan kännas engagerande är förstås för att den i grunden har en bra handling, med intressanta personer ställda mot varandra: Anna och Vronskij, som ögonblickligen tror på sin passion fastän det stöter ut dem från livet de känner till. Kitty och Levin, deras motsatser, som nästan förlorar varandra för att Levin tvivlar så på sin kärlek och Kittys kärlek. Dasja och Stepan (Jan Mybrand), som kanske trodde de fick den de begärde så hett en gång, men nu plågas av Stepans otroheter och respektlöshet mot Dasja.
Men den goda handlingen har dramatiseringen stuvat om, vulgariserat och målat över med grova förklaringar som skriver en på näsan hur Petras tolkar handlingen med samtida ögon. Så synd. Den otillräckliga moderniseringen har inte gjort så att Anna Karenina kan säga oss något nytt idag, den har bara slarvat bort hälften.
Länk till Stadsteaterns sida om Anna Karenina
7 kommentarer:
Åh, så skönt att jag inte är ensam. Detta var mitt första möte med Anna Karenina och jag hade förväntat mig mer. Kläderna men framförallt scenografin blev ett störande moment för mig. Det kändes klumpigt, stressande och oharmoniskt med allt klivande och hoppande. Jag fattar verkligen inte idéen med det. Jag hoppas på chansen att få se pjäsen igen men i annat format.
Glömde skriva att jag såg genrepet i tisdags. Publiken var inte mogen (kanske övermogen) för att se alla troskanter och blottad hud. Födabarn-scenen var mer än vad publiken ville ha.
Humor igen, suck.
Födabarn-scenen var så klumpig och onödig. Jag kan tycka om moderniseringar, och är inte rädd för naket på scenen, men då skall det hålla ihop bättre från början till slut.
Sorry, håller inte med er. Tyckte den var en vital, modern tolkning som kändes aktuell.
Undrar hur Anonym kan uttala sig å publikens vägar hur den kände sig?
Gösse
Tycker att scenen ser häftig ut. Synd att det inte funkade.
Vad jag menade var att det blev väldigt oroligt i publiken, det började vrida sig i raderna, viskningar, fniss, väldigt tydliga men spontana ljud och viftningar. Samt diskussioner efteråt i foajen. Visst kan jag inte uttala mig för varje enskild person men det var ändå så jag uppfattade publiken som helhet samt dem jag pratat med.
Skicka en kommentar