För några år sedan läste jag Kazuo Ishiguros bok Never Let Me Go. Jag hade läst tillräckligt mycket innan för att inte bli överraskad av handlingen, och jag kommer inte att avhålla mig från spoilers här. Varning till alla som läser, alltså.
Eleverna på Hailsham är mestadels snälla och lydiga. De bor på skolan, de går på lektioner, målar och sportar. De lämnar aldrig skolan, inga släktingar kommer och hälsar på dem. Där arbetar ett dussin kvinnliga lärare. Med lärarinnornas blick sveper kameran över barnens ansikten där de sitter tysta i stora salen för morgonsamling, eller skrattande i salen där de ser på film. Så många barn i olika åldrar, oskyldiga, jättesöta, fulsöta, med olika frisyrer, skruvande på sig eller stilla - och alla skall de användas/gå åt. Holkas ur tills de är så tomma att de dör, till godo för någon annan. Vilka önskningar och drömmar de har för sina liv är ovidkommande, för de är klonade av andra människor och födda till att användas som organdonatorer till "riktiga" människor.
Hur kan barnen vara så duktiga och lugna? Jag förstod det inte när jag läste boken, och jag förstår det inte när jag ser filmen. Även om man tänker sig att barnen skolas in i tanken på att de inte kommer att kunna välja yrke, bilda familj och bli gamla, varför är det inte en enda av dem som ser det orättvisa i sin situation, förbannar sitt öde och gör uppror? Till och med välmående ungar i Sverige blir ju griniga och gör tonårsuppror mot dem som bestämmer.
Och hur kan omvärlden låta det vara så här? Ett modernt samhälle som har förbjudit slaveri och fördömt koncentrationslägren - hur kan "vi" låta det vandra omkring icke-människor som ser ut exakt som vi men som skall plågas tills de dör för att vi själva skall leva längre?
Jag har god fantasi och inlevelseförmåga, och kan sätta mig in i hur det är att diskutera med uråldriga civilisationer från andra planeter, att leva vidare efter att mänskligheten utrotas eller att välja att gifta sig med en man som redan har två fruar. Men de här två mysterierna kan jag inte förstå, och det lägger sig som en tjock glasskiva mellan mig och handlingen. Jag ser vad som händer, jag ser problemen, men varken hjärna eller hjärta förstår fullt ut. Historien blir som ett spel för mig, utom i vissa ögonblick när man får se att ungdomarna i sina försök att leva tillsammans härmar gester de sett i TV-serier, eftersom de inte har några "riktiga" människor att modellera sitt vuxenblivande på. Och självklart blir jag kall av sorg när jag ser ungdomarna under deras sista år, medan några av dem långsamt dör, och när Tommy och Kathy förstår hur mycket de förlorat av att inte vara tillsammans.
Skådespelarna i filmen är ypperliga i båda uppsättningarna; Kathy, Tommy och Ruth som barn och som unga vuxna. Carey Mulligan som den äldre Kathy visar hennes ensamhet så väl - alltid litet vid sidan av, alltid stillsam, som om hon inte tycker att hon förtjänar bättre. Men allra bäst tycker jag om Andrew Garfields porträtt av Tommy. Han är slängig och ryckig som en förvuxen småpojke, barnslig och impulsiv men med en oskuldsfull godhet som gör att man inte irriterar sig så mycket på honom utan tycker om honom och vill vara med honom.
Filmen har behållit många av nyckelscenerna som jag minns från boken, och det är bra, för scenerna är viktiga och säger mycket. Ja, historien är underlig och svår att leva sig in i, men jag har tänkt mycket på den sedan jag läste boken, och nu har den fastnat i mitt huvud igen.
Eleverna på Hailsham är mestadels snälla och lydiga. De bor på skolan, de går på lektioner, målar och sportar. De lämnar aldrig skolan, inga släktingar kommer och hälsar på dem. Där arbetar ett dussin kvinnliga lärare. Med lärarinnornas blick sveper kameran över barnens ansikten där de sitter tysta i stora salen för morgonsamling, eller skrattande i salen där de ser på film. Så många barn i olika åldrar, oskyldiga, jättesöta, fulsöta, med olika frisyrer, skruvande på sig eller stilla - och alla skall de användas/gå åt. Holkas ur tills de är så tomma att de dör, till godo för någon annan. Vilka önskningar och drömmar de har för sina liv är ovidkommande, för de är klonade av andra människor och födda till att användas som organdonatorer till "riktiga" människor.
Hur kan barnen vara så duktiga och lugna? Jag förstod det inte när jag läste boken, och jag förstår det inte när jag ser filmen. Även om man tänker sig att barnen skolas in i tanken på att de inte kommer att kunna välja yrke, bilda familj och bli gamla, varför är det inte en enda av dem som ser det orättvisa i sin situation, förbannar sitt öde och gör uppror? Till och med välmående ungar i Sverige blir ju griniga och gör tonårsuppror mot dem som bestämmer.
Och hur kan omvärlden låta det vara så här? Ett modernt samhälle som har förbjudit slaveri och fördömt koncentrationslägren - hur kan "vi" låta det vandra omkring icke-människor som ser ut exakt som vi men som skall plågas tills de dör för att vi själva skall leva längre?
Jag har god fantasi och inlevelseförmåga, och kan sätta mig in i hur det är att diskutera med uråldriga civilisationer från andra planeter, att leva vidare efter att mänskligheten utrotas eller att välja att gifta sig med en man som redan har två fruar. Men de här två mysterierna kan jag inte förstå, och det lägger sig som en tjock glasskiva mellan mig och handlingen. Jag ser vad som händer, jag ser problemen, men varken hjärna eller hjärta förstår fullt ut. Historien blir som ett spel för mig, utom i vissa ögonblick när man får se att ungdomarna i sina försök att leva tillsammans härmar gester de sett i TV-serier, eftersom de inte har några "riktiga" människor att modellera sitt vuxenblivande på. Och självklart blir jag kall av sorg när jag ser ungdomarna under deras sista år, medan några av dem långsamt dör, och när Tommy och Kathy förstår hur mycket de förlorat av att inte vara tillsammans.
Skådespelarna i filmen är ypperliga i båda uppsättningarna; Kathy, Tommy och Ruth som barn och som unga vuxna. Carey Mulligan som den äldre Kathy visar hennes ensamhet så väl - alltid litet vid sidan av, alltid stillsam, som om hon inte tycker att hon förtjänar bättre. Men allra bäst tycker jag om Andrew Garfields porträtt av Tommy. Han är slängig och ryckig som en förvuxen småpojke, barnslig och impulsiv men med en oskuldsfull godhet som gör att man inte irriterar sig så mycket på honom utan tycker om honom och vill vara med honom.
Filmen har behållit många av nyckelscenerna som jag minns från boken, och det är bra, för scenerna är viktiga och säger mycket. Ja, historien är underlig och svår att leva sig in i, men jag har tänkt mycket på den sedan jag läste boken, och nu har den fastnat i mitt huvud igen.
5 kommentarer:
Jag tycker det du skriver om filmen låter ganska positivt; överlag har folk annars varit ganska ljumma angående den, upplever jag.
Men angående att de är så passiva, de här klonerna så tror jag inte att man ska underskatta uppfostran och den inneboende kontroll som kan finnas när man inte har något val. När man från början vet vad man är ämnad till. Det sägs ju aldrig, men kanske har klonerna ytterligare någon märkning? Kanske skulle de inte kunna leva på riktigt ute i samhället, därför att det t ex ständigt krävs dna-baserade id-tester eller så – de skulle helt enkelt aldrig kunna komma undan.
Frågan om hur man kan acceptera att människor får födas bara för någon annans skull - ja, det är väl precis det Ishiguro vill diskutera med sin bok. Är det dit vi är på väg?
När jag läste boken drog jag många paralleller till koncentrationslägren, där fångarna fick sköta mycket av arbetet - sortering etc. Eller till ghetton i Östeuropa, där judiska råd/äldste (först) själva bestämde vilka som skulle skickas iväg i transporter till koncentrationslägren. Det där med att Kathy (och andra) först arbetar som vårdare till sina kamrater ser jag på samma sätt – som om "vanliga" ickeklonade människor inte vill komma för nära inpå de unga klonerna. Som om att man inte vill se att de har känslor och är precis som vi.
Jag tyckte boken var bra, men inte superbra när jag läste den, däremot tyckte jag mycket om alla tankar den väckte hos mig. Den har definitivt stannat kvar länge.
Men.. hur kan jag ha missat den här!??? Måste genast kolla in bioprogrammet här i närheten. Låter som en typisk Bokomaten-film. Kollar på direkten, tack för tipset!
Om man tyckte om boken tycker jag att man skall se filmen! Den väcker minnena och får en att börja fundera igen. De har ändrat några detaljer, men annars skulle de ju inte fått med allt. Många av de viktigaste scenerna är kvar, som sagt, och man kan fylla på med sina minnen av boken när man ser dem.
Jag funderade på om barnen kanske var genetiskt designade att vara nöjda med sitt öde - om man kanske hittat och avlägsnat genen för ungdomsrevolt. Och därtill genen för att gråta över sitt öde, för vem skulle inte bryta ihop och bli apatisk inför utsikten av ett så kort och plågsamt liv?
I både boken och filmen ser man ju hur olika människor förhåller sig till barnen. De flesta fröknarna beter sig naturligt, någon känner styng av medkänsla, några känner obehag av att vara nära barnen, några tittar nyfiket på dem. Det är skönt men litet svårförståeligt att vi inte får se några som behandlar barnen nedlåtande, speciellt inte när de rör sig ute i samhället.
Det vore ju en helt ny berättelse att visa omvärldens attityder till donatorerna. Och det är helt klart viktigt att aldrig avfärda några människor som objekt att använda, vars liv man kan styra helt utan hänsyn till deras vilja.
Jag visste inte ens att boken existerade förrän jag såg filmen. Men att den byggde på en bok var svårt att undgå att märka.
Jag håller med om att barnens medgörlighet och det omgivande samhällets tysta medgivande eller likgiltighet kändes osannolik. Människor som är födda till att vara slavar gör uppror och får hjälp av fria medborgare, det visar historien.
Kanske är det helt enkelt så att historien är trovärdig ur ett japansk men inte västerländskt perspektiv. De har en mer konformistisk kultur. Jag skulle i alla fall ha lättare att tro på filmen om den utspelats i Japan.
Jag tänkte också på att Ishiguro har japansk bakgrund, men han har ju levt största delen av sitt liv i Storbritannien, och han har valt att låta boken utspela sig där, så man kan inte bara förklara barnens foglighet med hänvisningar till en tänkt japansk underdånighet. Handlingen pågår i en västerländsk miljö för att den västerländska publiken verkligen skall tänka på om det skulle kunna hända här, och hur vi skulle uppleva det.
Skulle vi fria medborgare hjälpa slavarna att befria sig? Det är också en överförenkling av historien, om än en god förhoppning. På samma sätt som Ishiguro inte visar barn som gör uppror, visar han inte heller människor som vill hjälpa dem till det. Hur skulle det se ut utifrån, från vår sida? Det skulle finnas en diskussion mellan olika ståndpunkter; de som talar om etiken och de som talar om nyttan, och även andra. Hur skulle den diskussionen se ut? Det får man tänka noga på, och på vilken ståndpunkt man själv skulle inta, och hur man skulle försvara den mot de andra.
Skicka en kommentar