måndag 5 juli 2010

De fattiga i Łódź av Steve Sem-Sandberg

Hundratusentals människor kunde det bo i ett judiskt getto. I Łódź var det inte bara några avskilda kvarter dit den judiska befolkningen fösts undan, utan ett stort område av staden med torg, flervåningshus, ödetomter och fristående hus, och även verkstäder, kontor, sjukhus och barnhem.

Hur skall man försörja så många invånare, invånare som dessutom hatas av människorna i kvarteren runt dem? Łódź getto Litzmannstadt hade ett styrande råd och en Ordförande, Chaim Rukowski, som satte sin befolkning i arbete med att producera uniformer och andra varor till den tyska armén. Genom att visa sin nytta ville han se till att de åtminstone fick rätt till att överleva i nazisternas rike.

Idén må vara god, och den räckte ganska långt. Men prisgivna åt en omgivning som hatar judar och inte ser dem som mänskliga, leder det till ständiga kompromisser och omfördelningar av ynkliga matransoner och nyckfull betalning från nyckfulla (ariska) beställare. Det schizofrena i att uppträda som stark fadersfigur för gettoinvånarna, och ödmjuka sig inför de nazistiska byråkrater som bestämde över deras öde, var  Rukowskis roll. Kanske var han en dubbelnatur redan från början, säkert underblåstes det av dubbelspelet han tvingades till. Många autentiska utsagor från den tiden berättar att Ordförandens humör kunde växla till förakt och ett själviskt och hänsynslöst utnyttjande av "sina" undersåtar. Det går inte att ursäkta, men det går att förstå.

Steve Sem-Sandberg har i sin bok utgått från Gettokrönikan, en officiell loggbok över händelser som med tiden blev mer och mer detaljerad, och personliga vittnesbörd från människor som levde i gettot. Med utgångspunkt från olika invånare ger boken De fattiga i Łódź en bred bild av hur livet i gettot kunde vara.

Under åren som gettot fanns fördes tusentals judar dit från andra städer och till och med andra länder, människor som talade tyska eller tjeckiska och måste samsas med dem som redan fanns där. Några få uppror i början slogs ned hårt, av den interna polisen med understöd av den tyska militären. Att ransonerna var knappa så att folk ständigt var utmattade av hunger, och att de tvingades att arbeta hårt för sin ranson, gjorde det nog svårt att orka tänka på något alternativ till att fortsätta det hårda livet.

Men det är ändå svårt att föreställa sig hur livet kan gå vidare efter att nazisterna har begärt att alla gamla och sjuka, och alla barn under tio år, skulle skickas ut ur lägret och säkerligen in i döden. Människor försökte smuggla undan sina åldrade mödrar och muta tjänstemän för att få behålla sina barn, och några av dem lyckades få uppskov. Men tusentals icke-arbetsföra, gamla och unga, slets ur händerna på dem som tagit hand om dem. Kapitlen som handlar om det är de allra tyngsta att läsa. Jag kan inte tänka mig något värre än att försöka leva vidare efter det, och ändå var det vad människorna måste göra.

Steve Sem-Sandbergs språk är sakligt och detaljerat i skildringar av bostadsmiljöer, familjeförhållanden, händelser och officiella dekret. Han skriver inte ut så många replikskiften, däremot sidtals av känslotunga tankar och mardrömmar. Det känns inte förmätet utan trovärdigt att få dela oron och smärtan hos huvudpersonerna i boken. Sakligheten gör att berättelsen aldrig blir en indignerad eländesskildring, och det gör allvaret och sorgen desto tyngre.

Fler böcker av Steve Sem-Sandberg:
Theres

5 kommentarer:

Åsa sa...

Jag har precis börjat läsa den här boken och kände mig redan från första sidorna gripen så jag ser fram emot att många sidors god läsning!

Bokomaten sa...

Jag har dragit mig lite för den här just pga av det du skriver om "Sakligheten gör att berättelsen aldrig blir en indignerad eländesskildring". Eller snarare att jag tyckt det verkat som tvärt om. Men det är intressant att du skriver att det inte är så. Jag avskyr böcker som det känns som att de gottar sig i eländes-skildringar. Jag tvivlade inte på att den skulle vara bra, bara inte i min smak. Frågan är om jag klarar en så här pass lång bok ändå när det känns som det är elände från sida ett till slutet. Ibland kan man bara ta så mycket hemskhet liksom. det är helt enkelt för otäckt.

Jenny B sa...

Bokomaten, jag tycker precis som du! Blir det för mycket frossande i eländet blir det både jobbigt att läsa och engagemanget nöts ut hos mig. Men jag lovar att det inte var så här!

Att boken är så tjock kan också verka avskräckande, men det är alltså inte sjuhundra sidor med ren sorg, utan nyanserat. Och det är uppdelat i olika levnadsöden, så att det blir pågående berättelser.

Vän med kroppen, bra att höra att du tycker om boken! Jag hoppas på att höra mer från dig om den.

Åsa sa...

Ja, det här var en tegelsten , en välskriven, sådan! Den är fängslande på många sätt! Jag gillar sättet han har vävt in många böner och den stora förekomsten av hopp som ändå verkar finnas bland befolkningen i gettot trots de svåra omständigheterna de lever i! Något i mig tycker dock att den kanske är lite lång, ibland känner jag att det är så stor misär att jag inte riktigt orkar läsa trots att hans sakliga språk. Det som är fascinerande och som skiljer den här boken från många andra som skrivits om förintelsen är ju fokuseringen på ordföranden och hans dubbelnatur, hur en person av "de egna" kan uppträda som djävulens hantlangare åt tyskarna på vissa sätt men ändå fanns där säkert en äkta uppfattning om att han räddade och ville skona "sitt folk". Berörande!

Jenny B sa...

Vän med kroppen, jag håller med dig; det är ovanligt och viktigt att få läsa om den här människan och andra liknande honom; hur mycket gör han för sin egen skull, hur mycket offrar han för "sitt" folk, hur mycket är cyniskt, hur nära är han till att hata människorna för vilka han hela tiden måste kohandla och krypa inför nazisterna som ständigt hånar honom? Det är bra att boken visar upp Ordförandens sämsta sidor men även vad han försökte göra för sitt gettos överlevnad.