A Serious Man på bio

Bröderna Coens nya film börjar i en enslig stuga en vinternatt för kanske hundra år sedan. Mannen och hustrun nämner Krakow och Lviv, och befinner sig säkert någonstans i Östeuropa, i trakter jag tycker om. Fastän det är tyska jag kan förstår jag väldigt mycket av deras jiddisch, och jag känner mig till en början nästan hemma. Men mer igenkänning än så blir det inte.

Resten av filmen utspelar sig i ett USA på 60-talet som är så likt och så olikt allt jag redan sett på film, att det känns som science fiction. Huvudpersonen, Larry Gopnik, lever i en helt igenom judisk värld, med några få inslag av gojim och Jefferson Airplane. Sonen Danny strular med sina tonårskompisar från klasserna i hebreiska och skall snart fira Bar Mitzva. Även förutan Dannys förberedelser är vardagslivet genomsyrat av uttryck och företeelser jag inte har en aning om vad de betyder. Då har jag större chans att förstå fysiken som Gopnik undervisar i på universitetet.

"Jag har inte gjort någonting" bedyrar Gopnik då och då under filmens gång. "Om du inte gjort någonting, då har du ju inte gjort något ont" svaras han av någon. Men det hjälper inte. Larry Gopnik har legat lågt hela sitt liv och försöker fortsätta med det, men problemen drabbar honom slag i slag. Det gör ont att se honom i sitt tillstånd av instängd panik, hans oförmögenhet att se något sammanhang och kunna ta tag i problemen på rätt sätt. Några gånger skrattar man högt, men mest försöker man le och hålla modet uppe tillsammans med Larry.

Är det en deprimerande film? Kanske inte, om man tänker på den litet mer. Till skillnad från andra historier där huvudpersonen får oväntad styrka och kämpar emot fiender eller tunga förhållanden, handlar det här om en vanlig människa under svåra och orättvisa omständigheter. Gopnik, som hela livet försökt vara anständig och hygglig, drabbas av slag efter slag, och det enda man kan göra är kanske att huka och bita ihop tänderna tills ovädret har dragit förbi. Det är inget att skämmas för.