Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Jag förstår inte hur hon orkar. Karin, huvudpersonen i Sara Kadefors' bok, är läkare. Det är ju ett krävande jobb. Därtill jobbar hon ett par kvällar i veckan på en hemlig klinik som tar emot flyktingar utan papper. Jag kan erkänna att jag själv har fullt upp med saker att göra varenda kväll, men inte lika krävande, och till skillnad från Karin har jag inte man och två halvstora barn hemma. Det är som att Karin driver sig själv till att jobba så hårt som möjligt för att göra rätt, men att hon är driven av skuldkänslor, och att hon mer eller mindre flyr från familjelivet. Är det för att hon tror att familjen klarar sig bättre än de gömda flyktingarna, eller för att hon tycker att hon borde göra mer i familjen men inte orkar börja?

En av de papperslösa som behandlas på kliniken, Katerina, arbetar svart som hushållerska hos en riktigt elak familj. Hon har lunginflammation som aldrig kommer att läkas ut så länge hon måste bo kvar i deras kalla källare. För första gången känner Karin att hon måste ta sig an en patient personligen, och hon bjuder in Katerina till sitt eget hus för att återhämta sig. Men när Katerina har tillfrisknat vill hon förstås arbeta för att göra rätt för sig och få tjäna pengar igen. Karin reagerar instinktivt mot att låta någon annan arbeta i hennes hem, men kan inte förneka att livet blir lättare när familjen får hjälp med städningen, matlagningen och så mycket annat.

Sara Kadefors har skapat en komplex och komplett person i Karin. Hon beskriver mycket väl de varierande besvikelserna och missförstånden i familjelivet. Karins blandade känslor för och emot att låta Katerina arbeta hemma hos dem är också trovärdigt beskrivna, i synnerhet som jag håller inte med henne om allt hon tänker men ändå förstår henne. Det är inte heller omöjligt att till största delen tro på historien som utspelar sig, när man ser den utveckla sig dag efter dag. Men när jag under de sista kapitlen tänker igenom boken, blir jag ändå litet tveksam. Det börjar kännas som att hela handlingen i boken är komponerad för att iscensätta ett straff för Karin. Varför då? För att hon gapar över för mycket, när hon försöker rädda världen en flykting i taget? För att hon inte vill erkänna Katerina som anställd utan vill se henne som en vän? Men Katerina kliver ju själv in som en idealisk familjemedlem/mamma/vän för hela familjen utom Karin. Så vad var det då för fel med att Karin ville bli vän med Katerina till att börja med?

Jag ville helst inte se boken som en berättelse om hur det alltid måste gå när man litet motvilligt tar hjälp med hemarbetet för sin familj. In i det längsta ville jag se det här som berättelsen om en familj och en jagad kvinna med arbete och barn. Men så hårt som Karin straffas för att hon försöker vara stark men tyvärr missar att komma nära sin familj, det blir litet för mycket, faktiskt. Jag tycker ändå att Fågelbovägen 32 är en bra bok, och att Sara Kadefors är en mycket bra författare som jag vill läsa mer av.