tisdag 22 december 2009

Måsen på Stadsteatern

Tjechovs pjäser är roligare på ryska än på svenska, säger man såväl i programbladet som annanstans. Ja, i första akten får man skratta åt många roliga situationer, och även om allvaret tränger sig på tar det inte överhanden, fastän många gamla och nya sorger antyds och sopas under mattan. Nästan varenda person är olyckligt förälskad i någon annan.

Masja (Maria Salomaa) hasar runt med mörkrandade ögon och svarta kläder som en emo-unge hundra år före nutiden, snortar snuspulver, dricker vodka och är självdestruktiv på trots. Trigorin (Jakob Eklund) låter innerlig och övertygande i sitt tal om hur han ständigt drivs att samla intryck, skriva, och skapa litteratur. Men efter pausen hopas tecknen på hans egoism, och när han åter igen kåserar om hur det skönaste han vet är att sitta vid en vacker sjö och fiska, blir jag irriterad vare sig det är ärligt eller ett poserande.

De varma sommardagarna innehåll ändå förhoppningar om något annat hos de båda ungdomarna Nina (Lina Englund) och Konstantin (Sven Ahlström). I trots mot sina föräldrar ger sig Nina av till Moskva för att bli skådespelerska, och Konstantin blir författare efter nya ideal som går på tvärs med allt vad modern Irina (Lena Granhagen) står för. Men att följa sin dröm slutar inte alltid väl. I sista akten har det gått två år, det är en kall vinter och nästan ingen är lycklig.

Den ende som verkar genuint glad är varme, vänlige Pjotr Sorin (fint spelad av Björn Gustafson). Han talar om att hans två önskningar från ungdomen (att bli gift och att bli författare) inte slog in, han är sjuk och svag, men om han har folk omkring sig och slipper vara ensam skrattar han och nöjt och fyller varje scen med värme.

Alla skådespelare på scenen gör bra insatser, och såväl dialoger som större scener känns naturliga och intressanta. Sven Ahlström är som vanligt riktigt bra, och Lena Granhagen är stark när Irina måste tala allvar med sin son och sedan med sin älskare Trigorin. Uppsättningen är sorglig och engagerande - så sorglig att jag inte vill rekommendera den om man inte är beredd på att bli rörd.

Länk till Stadsteaterns sida om Måsen

2 kommentarer:

Hermia sa...

Det var intressant att läsa om Måsen och Puntila/Matti hos dig - båda har jag sett fast i helt andra versioner, den ena i Borås den andra på Dramaten för länge sedan. Jag ser sällan om en pjäs därför roligt få en vild av hur det också hade kunnat se ut.

Önskar dig en riktigt god jul!

Jenny B sa...

Hermia, jag såg Måsen på Upsala Stadsteater någon gång på 1900-talet... Då irriterade jag mig faktiskt på ungdomarna under första akten. Nu sympatiserade jag mer med Kostias försök att bryta med modern och den traditionella stilen. Ja, det är intressant att se om en pjäs!

God Jul till dig också!