När du har fyllt femtio är du umbärlig. Om du inte har barn som behöver dig eller ett viktigt jobb, kan du inte bidra med så mycket mer till samhället än din kropp. Dina organ kan doneras till dem som behöver dem och som dessutom är behövda av samhället, och du kan få delta i medicinska experiment där utgången är oviss. Femtio år för kvinnor och sextio år för män är åldern då man blir inkallad. De som motsätter sig detta har förmodligen redan tagit sitt liv. De som är kvar hämtas upp till en enhet avskild från övriga samhället för att framleva sina sista år som reservdelslager och försökskaniner.
Under läsningen av de första sidorna i boken Enhet är det många känslor som sköljer över mig i rask takt. Boken börjar med en saklig beskrivning av interiören i ett av de privata rummen på enheten. Det verkar fint och välordnat, som på hotell, och Ninni Holmqvists lugna, klara språk gör att det känns inbjudande, nästan tryggt. Men så kommer jag, liksom Dorrit, huvudpersonen, ihåg varför hon är där, och jag fylls av motvilja blandat med sorg. Dorrit har fått lämna sitt hus och sin älskade hund Jack. Vad är det för kallt samhälle som kan kräva något sådant? Effektiviteten och ordningen som steg för steg för människorna djupare in i organisationen påminner mig om Imre Kertesz' beskrivning av ankomsten till koncentrationslägret i boken Mannen utan öde.
Varje månad kommer en ny grupp med femtio- och sextioåringar till enheten, och det anordnas en välkomstfest för dem. Under välkomnandet talar en av de anställda om att nu kommer de för första gången i livet att känna gemenskap och vänskap. Och det stämmer faktiskt. Människor där är vänliga och tillmötesgående, och Dorrit får snabbt flera nära vänner. Men inte sällan sjunker någon av dem ihop i sorg, outtalad men helt och hållet förståelig. De närmast omkring stöttar och tröstar utan ord, och man reser sig och går vidare.
Enheten är vackert planerad för att ge utrymme åt motion, promenader och naturupplevelser i den ständigt blommande vinterträdgården. Men på vandringarna runt i omgivningarna stöter man ofta på människor med utslag från medicinska experiment eller vacklande hälsa efter organdonationer. Holmqvist smyger in de oroande scenerna i sin jämna prosa, på precis samma sätt som de skadade människorna dyker upp i ögonvrån under promenaderna och samtalen med vänner. Och snart står även Dorrit och hennes närmaste vänner på tur för allvarligare medicinska experiment eller donationer.
Varje gång jag plockar upp boken och läser i den får jag svårt att andas och känner ett tryck över bröstet. Allvaret i boken gör att jag identifierar mig med de "umbärliga" på enheten. Ninni Holmqvist skapar mycket skickligt och trovärdigt en vardag med en underström av hot. Dock hajar jag till vid ett ställe i boken, när en person försöker lura Dorrit att försäga sig genom att antyda att hon önskar att samhället vore mer socialistiskt, så att inte människor behöver delas upp i behövda och umbärliga. För mig utgör bokens samhälle en socialism som gått överstyr, där det gemensamma bästa går före individen och personliga val är begränsade av staten. Men Holmqvists bok skildrar nu inte främst samhället utanför enheten eller vad som lett fram till det. Det räcker, det är tankeväckande och beklämmande, och mycket läsvärt.
Uppdaterat januari 2011: nu berättar SvD att Bille August skall filmatisera boken. Intressant!
Under läsningen av de första sidorna i boken Enhet är det många känslor som sköljer över mig i rask takt. Boken börjar med en saklig beskrivning av interiören i ett av de privata rummen på enheten. Det verkar fint och välordnat, som på hotell, och Ninni Holmqvists lugna, klara språk gör att det känns inbjudande, nästan tryggt. Men så kommer jag, liksom Dorrit, huvudpersonen, ihåg varför hon är där, och jag fylls av motvilja blandat med sorg. Dorrit har fått lämna sitt hus och sin älskade hund Jack. Vad är det för kallt samhälle som kan kräva något sådant? Effektiviteten och ordningen som steg för steg för människorna djupare in i organisationen påminner mig om Imre Kertesz' beskrivning av ankomsten till koncentrationslägret i boken Mannen utan öde.
Varje månad kommer en ny grupp med femtio- och sextioåringar till enheten, och det anordnas en välkomstfest för dem. Under välkomnandet talar en av de anställda om att nu kommer de för första gången i livet att känna gemenskap och vänskap. Och det stämmer faktiskt. Människor där är vänliga och tillmötesgående, och Dorrit får snabbt flera nära vänner. Men inte sällan sjunker någon av dem ihop i sorg, outtalad men helt och hållet förståelig. De närmast omkring stöttar och tröstar utan ord, och man reser sig och går vidare.
Enheten är vackert planerad för att ge utrymme åt motion, promenader och naturupplevelser i den ständigt blommande vinterträdgården. Men på vandringarna runt i omgivningarna stöter man ofta på människor med utslag från medicinska experiment eller vacklande hälsa efter organdonationer. Holmqvist smyger in de oroande scenerna i sin jämna prosa, på precis samma sätt som de skadade människorna dyker upp i ögonvrån under promenaderna och samtalen med vänner. Och snart står även Dorrit och hennes närmaste vänner på tur för allvarligare medicinska experiment eller donationer.
Varje gång jag plockar upp boken och läser i den får jag svårt att andas och känner ett tryck över bröstet. Allvaret i boken gör att jag identifierar mig med de "umbärliga" på enheten. Ninni Holmqvist skapar mycket skickligt och trovärdigt en vardag med en underström av hot. Dock hajar jag till vid ett ställe i boken, när en person försöker lura Dorrit att försäga sig genom att antyda att hon önskar att samhället vore mer socialistiskt, så att inte människor behöver delas upp i behövda och umbärliga. För mig utgör bokens samhälle en socialism som gått överstyr, där det gemensamma bästa går före individen och personliga val är begränsade av staten. Men Holmqvists bok skildrar nu inte främst samhället utanför enheten eller vad som lett fram till det. Det räcker, det är tankeväckande och beklämmande, och mycket läsvärt.
Uppdaterat januari 2011: nu berättar SvD att Bille August skall filmatisera boken. Intressant!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar