"Om du går nu är det ingen idé att du kommer tillbaka." Så börjar pjäsen. Harper Regan (Ingela Olsson) står med väskan och kappan i handen och är på väg ut. Men hennes chef (Lena B Eriksson) vill inte låta henne gå. Hon påbörjar en lång monolog för att understryka att Harper måste stanna, en monolog som övergår i utfall mot dagens ungdom, moraliskt förfall och annat hon inte tål. Talet har en förment vänskaplig ton, men innehåller varken vänskap eller vänlighet.
När Harper kommer hem till sin familj försvinner den goda stämningen mellan tonårsdottern Sarah och pappan. I övrigt beter sig familjemedlemmarna kärleksfullt, men försiktigt och ursäktande mot varandra, och stämningen blir lätt konstig. Som programbladet antyder döljer de gemensamt en otrevlig hemlighet.
En familjetragedi gör att Harper måste flyga hem till sin födelsestad. Hennes civiliserade yta börjar ge efter för ett mer självdestruktivt beteende, och till det finns det ju alltid många människor som ställer upp.
Scenerna är litet för lösa för att kännas äkta. Nu är ju inte äkthet alltid eftersträvansvärt på scenen. Det kanske är symptomatiskt att alla dialoger har en konstig ton där människorna pratar förbi varandra. När någon av dem bryter ut i en aggressiv monolog, däremot, då flödar orden utan hejd. Alla bär på så mycket ilska och har så mycket att säga, om internetporr, om vilka de hatar, och om hur andra människor luktar. Är vi alla sjuka på något sätt, och måste bara acceptera det? Det känns hårt. Jag håller inte med, men det behöver jag ju inte göra.
Länk till Stadsteaterns sida om Harper
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar