The Imaginarium of Dr. Parnassus

Hur står sig Terry Gilliams fantasifulla hembyggen mot science fiction-filmer i 3D-teknik? Hur står sig Dr. Parnassus' Imaginarium mot fulla tjockskallar utkastade från puben? Scenografi av kartong och utstyrslar av sammet och spets går sönder om man sliter i dem, men imaginariet, det som händer i huvudet på Dr. Parnassus (och Terry Gilliam) är fullt av kraft och kan ändra livet på den som stiger in där.

Det lilla sällskapet reser runt på Londons gator i nutid som en kvarleva från en att annat århundrade. Doktor Parnassus själv (Christopher Plummer) ingick ett avtal med Djävulen (Tom Waits) för tusen år sedan, och nu är Djävulen tillbaka för att inkassera vad han blivit lovad. Inte bara djävulen dyker upp, utan också en mystisk man med minnesförlust (Heath Ledger), som kan bli sällskapets räddning eller undergång.

Filmen är fylld till brädden med överraskningar, drömmar som får liv, vackra och spännande detaljer och välkända, begåvade skådespelare i stora och små roller. Det är underbart att se hur hemtamt personerna i det resande sällskapet umgås med varandra, naturliga och trovärdiga även i de mest osannolika situationer. Jag behövde inte oroa mig; även lilla Lily Cole spelar sin roll som Doktor Parnassus' dotter mycket väl. Och att Tom Waits blivit mindre skrynklig med åren får mig att köpa med hull och hår att han verkligen är Djävulen.

Såväl filmen som historien bakom hur den gjordes är fascinerande. Jag är glad att tiden för sagor inte är över. Till alla som vill låta fantasin styra för några timmar rekommenderar jag den här fantastiska filmen.