Försvinnarna av Jerker Virdborg

Redan vid första meningen rycker jag till. "Jag står utanför NK på Kungsholmstorg..." Jag bor tre kvarter från Kungsholmstorg, det ligger inget NK där. Jerker, Virdborgs namne och huvudperson, fortsätter med att nämna trådbussarna som kör förbi, en kort promenad till tunnelbanan och en snabb färd hem. På gatunamnen ser jag att de går ned i "min" station, men de passerar stationer på blå, sedan gröna och sedan röda linjen utan att byta tåg. Om de är i Stockholm, så är det i en värld som bara delvis liknar vår.

Även om man inte har lokalkännedomen att bli överraskad av första stycket, så fortsätter boken att röra sig i mellanrummen och utkanten av vardagen. Tillbakablickar till lekar med ett kompisgäng som gömmer sig på förbjudna platser under tågbroar skapar en bild av en barndom på gränsen till sagan.

Berättelsen rör sig ofta nedför källartrappor, in i skyddsrum, under jorden. Utrymmen som byggdes med en avsikt, men aldrig togs i bruk, spärrades av och glömdes bort. En av huvudpersonens barndomsvänner är försvunnen, och med så många hål i verkligheten är det inte otroligt att han gått in i ett av dem med eller utan en plan att komma ut igen.

En effektiv scen är när Jerker blir guidad i tunnelsystemet som skulle blivit T-banestationen Hansta norr om Stockholm. Man hade stora planer på att bygga bostäder för 180000 personer på Järvafältet, redo att flytta in i och redan sammanlänkade med tunnelbanan som ett nervsystem, men planerna stoppades innan de nådde Hansta. När Jerker och hans guide kommer upp till ytan igen, flimrar den levande förorten ändå till framför ögonen, demokratiskt byggd och myllrande av invånare.

Historien i Försvinnarna rör sig hela tiden inom det rimligas gräns, men det är mycket skickligt av Jerker Virdborg att berätta den så att det overkliga ständigt är närvarande, som en hägring i ögonvrån.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Mannen på Trinisla
Kall feber

Skyddsrummet Luxgatan