söndag 6 juli 2008

Färden genom mangroven av Maryse Condé


I Maryse Condés historia från karibiska Guadelupe går berättarrösten från person till person i den lilla byn Rivière au Sel. De berättar vad de vet om främlingen, Francis Sancher, som flyttade in i det hemsökta huset, och de berättar om sig själva. Så många missförstånd och krossade drömmar, så många bortgifta tonårsflickor, så många kärlekslösa äktenskap och ensamma själar! Och alla håller så noga reda på varandras hudfärg, familjehistoria och misslyckanden. Jag har svårt att känna sympati för de här avvisande, missunnsamma människorna. Språket är så direkt och o-inlindat, att man kastas från stulen barndom till ett hjärta av sten, och det börjar nästan bli för mycket och litet förutsägbart.

Halvvägs genom boken börjar lärarinnan Léocadie Timothée berätta om sitt liv, och det är då jag blir berörd. Sedan börjar mer av förlåtelse och hopp att leta sig in i historierna, och mysteriet med hur främlingen Francis Sancher levde och dog klarnar steg för steg. När jag lägger ifrån mig boken är jag glad över att veta hur människor och händelser från hela världen kan knytas samman i en liten, nästan bortglömd by på Guadelupe.

2 kommentarer:

Hermia sa...

Färden... har jag också läst. Gillade den men stördes av att läsarröster på omslaget av boken utnämnde författaren till nobelpriskandidat. Åh, vad det stör min läsning. Fastnade i romanen mycket för hur den skildrar övergången från ett samhälle till ett annat, hur kontakten med omvärlden förändrar. Och intressant del av världen dessutom.

Jenny B sa...

Jag är också jätteglad att ha fått läst något från en del av världen man inte hör så mycket om. Tur att jag missade att läsa lovorden på omslaget!