Tiny Beautiful Things

När vi först ser Clare visar hon inte sin bästa sida, och omständigheterna verkar vara jättejobbiga. Dyngrak ramlar hon hem från krogen och slår sönder ett fönster för att ta sig in eftersom hon glömt nycklarna. Men hon skulle inte ens vara där egentligen - maken Danny har slängt ut henne ur hemmet och nu ser han och dottern Rae missnöjt på sin jobbiga mamma. Krånglet fortsätter när hon försöker sova på sin arbetsplats och hamnar i nya trassliga situationer.

Tidvis är serien Tiny Beautiful Things så jobbig att se på att det frestar att ge upp, trots att huvudrollen spelas av den lysande Kathryn Hahn. Det är grymt att kasta ut någon ur hennes eget hem. Fast så arga som Rae och Danny är på Clare så tycks hon ha svikit och sårat dem många gånger under åren som gått. Men allteftersom avsnitten tickar på löser en del av knutarna upp sig trots att såväl Clare, Danny och Rae som alla omkring dem beter sig själviskt (om än förståeligt, för vem kan vara logisk och förlåtande i alla ögonblick).

Tillbakablickarna till Clares barndom ger ledtrådar till hennes kaotiska nutid - saknaden efter den fina mamman, det djupa såret av att hon dog alltför ung, och brännande ögonblick av skuldkänslor när Clare kommer ihåg ögonblick då hon sårade sin mamma. Samtidigt har Clare fått ta över som Sugar, den kloka anonyma person som svarar mail från läsare med svåra problem. Det låter osannolikt att någon med så rörigt liv som Clare skall kunna ge andra människor råd men hon skriver sina svar med förståelse och insikt om hur krångligt allt kan vara, och det är just vad läsarna behöver.

Serien Tiny Beautiful Things bygger på en bok med samma namn av Cheryl Strayed. Det är en bra idé att göra en TV-serie av en bok, men filmatiseringen känns inte helt lyckad i några detaljer. Det gäller den annars underbara Merritt Wever i rollen som den saknade mamman - åldersskillnaden mellan henne och dottern ser inte trovärdig ut, hur sympatisk hon än är i sin roll. Att Sugars råd får så stort genomslag är i sin tur något som säkert presenteras bättre i boken - här drunknar de i de starkare känslorna som tryfferar handlingen. Tiny Beautiful Things kan vara värd att se men den är säkert inte intressant för alla.

Konferensen av Mats Strandberg

Alla känslor finns hos konferensdeltagarna, från iver över kommande framgångar, över uppgivenhet inför dagarna, till frustration och ilska över vad som kommer att göras. Jonas och Ingela rattar minibussen, spellistan och kommunens planer på att bygga ett köpcentrum i Kolarängen. Det kommer att vända befolkningsminskningen och sätta kommunen på kartan, eller hur?

Några av deltagarna bär inte bara på resignation inför det förutsägbart strömlinjeformade resultatet av byggandet som snart skall starta, utan också sorg över hur stort naturvärde som kommer att gå förlorat, och därtill oro över möjligt fuffens med siffrorna. Som på så många arbetsplatser har människorna hamnat i olika roller, och några i försvarsställning mot de andra. Några samarbetar öppet, andra i hemlighet, inför det stora byggprojektet som skall starta nästa dag. Ingens motivation är helt lik den andres, och Mats Strandberg tecknar skickligt de nio olika tjänstemännens bakgrund och personlighet. Under berättelsens gång flyttar fokus från den ena till den andra, och karaktärerna mejslas skickligt ut mer och mer för varje varv. Tänk att såriga intriger på ett kommunkontor kan vara så engagerande, även för en utomstående läsare!

Men det är ju inte ens det som är huvudsaken i boken Konferensen. Efter dryga hundra sidor sätter den verkliga handlingen igång - det grymma, grymma mördandet. Utan kontakt med omvärlden, på en plats de just lämpats av på, är konferensdeltagarna öppna byten för den väl förberedde lönnmördaren. En efter en slås personerna ut, brutalt dödade och sedan undangömda för att överraskningsmomentet skall finnas kvar när nästa offer valts ut. Beskrivningarna är skoningslöst tydliga utan att frossa i våldet, och i varje enskilt fall hinner man känna sympati med offret även när det är kontorets jobbigaste typ. Och när konferensdeltagarna väl blivit varse om att de är jagade av en hänsynslös mördare sitter hjärtat i halsgropen tillsammans med dem när de snubblande rusar från en yxman, eller hårt håller andan och ser honom från ett osäkert gömställe.

Det är imponerande hur Mats Strandberg kan hålla spänningen hög genom hela boken, såväl när det handlar om siffror i kommunens budget som när blodet rinner från ett huggsår. Dialoger och inre monologer klingar naturligt även under de allra svåraste omständigheterna. Att läsa boken Konferensen är obehagligt men omöjligt att låta bli när den väl fått grepp om en.

Fler böcker av Mats Strandberg:

Färjan

Hemmet

Körsbärsträdgården på Dramaten 2023

Regissören Michael Thalheimer står för några fantastiska uppsättningar på Dramaten; häromåret Peer Gynt och några år tidigare Kasimir och Karoline. Den senare hade en intressant koreografi, där skådespelarna stod på rad längst bak på scenen och gick fram till scenkanten när de skulle delta i någon scen. Men något år senare såg jag en annan uppsättning av samme Thalheimer i Berlin, där detta förfarande hade perverterats till extrem jobbighet framför allt för att rollfigurerna hade skruvats till karikatyrer. 

Och nu är det tyvärr det som har hänt med årets uppsättning av Körsbärsträdgården. Dunjasja springer skojigt fram på diagonalen för sina ängsliga repliker. Jasja är extremt dryg och jobbig. Anja är ett peppigt litet charmtroll.

Under föreställningens gång funderar jag mest på varför Thalheimer gör detta. Jag förstår att man vill vrida på en så känd och ofta spelad pjäs, men vad är meningen med just detta stilgreppet? Halvvägs igenom skymtar jag ett möjligt svar: plötsligt lyser faktiskt allvaret fram i den uppskruvade dialogen mellan Jepichodov och Dunjasja, och när tempot stillnar så blir de upplevda känslorna mer sanna i Ranevskajas berättelse om hur hennes pengar läckt till den dålige mannen hon ändå älskar. Samma stillhet efter allt hetsigt skrikande och springande ger en behaglig och sorglig ro åt familjens avsked till gården. Men är det värt en timmes groteskerier för de där få stunderna av äkthet? Jag vet inte det, jag.

Länk till Dramatens sida om Körsbärsträdgården

Foto: Sören Vilks

Fotnot:

I tjugo år har jag gång på gång fått anledning att fråga mig om Torkel Petersson har ett specialkontrakt med garderoben om att han skall vara naken minst en gång i varje uppsättning? Jaja, inte mig emot!

Vegetarianen på Dramaten

Dramatiseringen av Han Kangs bok Vegetarianen ligger nära texten då den låter stora delar av de två första delarna framföras på liknande sätt som i boken, i form av monologer av de två männen i huvudpersonens närhet som å ena sidan hatar, å andra sidan älskar hennes avståndstagande från kött och i dess följd från hela världen. Men bådas drivkraft är vad de kan få av henne, och utan att se och förstå hennes egen vilja utnyttjar de henne på olika sätt för egen vinning.

Bakom och runt de talande gestaltas handlingen, och de strama väggelementen står så att de små lägenheterna ser ut som labyrinter man bara kan försvinna i. Videoinslag på scenen är sällan så lyckade som här, där Fredrik Wenzels finkänsliga material förstärker det som sker. Det är också mycket bra att få komma nära inpå skådespelarna och se deras ansiktsuttryck i känsloladdade scener. De många scenerna av nakenhet utspelas ofta bakom genomskinliga paneler som ger ett visst mått av respekt för det privata, men våldet i alla dess former slår sig ändå ut och över scenkanten.

Foto: Sören Vilks

Scenversionen ger större utrymme åt de skrämmande drömmar och minnen som drivit huvudpersonen till vad hon gör, och det gör henne också mindre passiv än i boken. När sedan systern kommer till tals i den tredje och avslutande delen har huvudpersonens sjukdomstillstånd stegrats till något man förstår är livsfarligt, men det finns ändå något förlösande i hur systrarna möts och lever ut galenskapen på väg nedåt och bort från världen som kräver att man glömmer ondskan man har mött. Karin Franz Körlof i huvudrollen och Rebecka Hemse som hennes syster är oerhört starka och trovärdiga i sina krävande roller. Vegetarianen är en tung men givande pjäs att se.

Länk till Dramatens sida om Vegetarianen

The Rig

De som jobbar på oljeplattformar är förhoppningsvis vana vid att röra sig högt över djupa vatten utan att få svindel, men de flesta av oss som ser på känner nog en oro bara av att se den hårda miljön. Besättningen väntar ivrigt på att bli avlöst och få åka hem. Men helikoptern dröjer. Kontakten med land bryts. Man försöker få tillbaka signalen, men under reparationsuppdraget Baz ned från antennen och skadas svårt.

Missnöjet stiger och ett uppror är nära. Då haltar Baz, fortfarande med livshotande skador, ut från sjukstugan och framsäger några förvirrade meningar. Nu stiger spänningen ett snäpp. Det som redan tidigare såg ut som stora problem växer får mystiska inslag. Vad är det som är på gång, vad är det för stor våg som är på väg och vem är det som försöker tala genom Baz?

Det är bra att den skotska TV-serien The Rig till en början är sparsam med att ösa på med övernaturliga inslag - situationen är skakig nog som den är. Dock kommer de metafysiska upptäckterna litet för enkelt när besättningen väl börjar undersöka vad som händer. Men visst är tankarna fascinerande! Mer irriterande är dock den ständigt grinige besättningsmannen Hutton, som i varje ögonblick klagar på ledningen och kräver att få åka hem i helikoptern som ju inte finns på plats. Hans roll är illa skriven och det är svårt att tro att en sådan trubbelmakare skulle få återkomma som anställd i en så utsatt och riskfylld miljö som oljeborrning utgör. I övrigt ger serien en trovärdig bild av ett gäng som är sammansvetsat men inte utan inre friktion.

Trots att första säsongen av The Rig bara är sex avsnitt lång går handlingen litet väl långsamt fram ibland. Och så slutar det med en cliffhanger! En andra säsong är redan inbokad och jag rekommenderar att vänta tills även den finns ute, så att man inte blir så snopen vid sista rutan.

The Vegetarian av Han Kang

Ur tre olika personers synvinklar får vi se Yeong-hye. Den första är hennes makes, och han är otrevligast av dem alla. Han älskar inte sin fru, tolererar henne bara, och varken känner eller uppskattar henne. När hon plötsligt bestämmer sig för att sluta äta kött, slänger ut allt dyrt kött de redan har i kylskåpet och börjar bete sig underligt, är det oerhört besvärligt för honom och hennes beteende gör honom arg och irriterad.

Nu är det inte bara matvanorna som förändras hos Yeong-hye. Hon drar sig undan från världen och är frånvarande även när hon sitter med andra människor, talar mycket litet och säger ännu mindre om varför hon (inte) gör som hon gör. Det hon ändå berättar är svårbegripligt, och vi läsare som får fler detaljer ur drömmarna som fått henne att vända sig bort från köttätandet blir inte heller helt kloka på hur hon resonerar.

Att vägra att äta kött blir ett större problem i Yeong-hyes familj än det borde vara under normala omständigheter. När hennes brutale far försöker tvinga i henne en köttbit skär hon sig i handleden och blir strax efter förd till en psykiatrisk klinik. Visst är det oroväckande hur mycket hon har magrat då hon nästan har slutat att äta något alls. I näste berättare, Yeong-hyes systers make, väcks en fascination för Yeong-hye och när han inkorporerar henne i ett nytt konstprojekt blir resultatet för henne överraskande lyckosamt. Lyckosamt i hennes ögon, men ännu svårare för resten av världen att förstå och acceptera.

Männen i Han Kangs bok är burdusa och egoistiska, och deras intresse för en människa eller händelse registreras medelst deras erektioner. Så sorgligt! Det är Yeong-hyes syster In-hye vi kommer närmast, när hon i bokens sista del minns de svåra stunderna i systerns barndom, verkligen försöker förstå varför Yeong-hye gör vad hon gör, och märker hur även hon själv börjar få en annan syn på sig själv i världen.

Tidvis är det irriterande att Yeong-hye beter sig som ett mysterium, uppenbart provocerande genom sin likgiltighet inför världen, som att hon är placerad i berättelsen för att skapa reaktioner hos andra, inte för sin egen skull. Men i slutändan blir det en del av budskapet: hur svårt det är att förstå en människa som går mot ett mentalt sammanbrott, och hur det varken går att möta vanföreställningarna med logik eller med kärlek.

Tidens Larm på Folkoperan

Dmitrij Sjostakovitj sitter och våndas framför ett dokument på skrivbordet. Vore det så hemskt att skriva under? När allt kommer omkring har han levt genom värre omständigheter än de vi möter honom under nu. Nu är det ju Chrusjtjov som styr Sovjetunionen, inte lika grym som företrädaren Stalin, och det som begärs av Sjostakovitj nu är att han skall inträda i kommunistpartiet - så att han skall kunna tillträda som ordförande i Musikerförbundet. Är det inte en gyllene sits för honom? Men inför beslutet kommer tankarna och tvivlen.

Historien rör sig bakåt i tiden, till verkligt farliga perioder under det kommunistiska tyranniet då man kunde bli hämtad mitt i natten och aldrig komma tillbaka. Även en uppburen sovjetmänniska kunde hastigt bli knuffad från sin piedestal och häktas, torteras och mördas som fiende till staten. Även poeter och författare som uppriktigt hyllat Sovjetunionen hade förvisats eller dödats, och att Sjostakovitjs musik var så populär satte honom än mer i blickfånget.

Med måttfullhet men inlevelse gestaltar Johan Ulveson "den röde Beethoven", Dmitrij Sjostakovitj. Han är den ende som talar, men är inte ensam på scenen. Bakom honom sitter Folkoperans fina orkester och spelar målande stycken ur den fascinerande musik som Sjostakovitj skapade samt andra verk som illustrerar berättelsen. Vid flygeln sitter ännu en Sjostakovitj-gestalt, Dmitry Tyapkin, och några vackra sånger framförs av Lovisa Huledals ljuvliga stämma.

Julian Barnes roman Tidens Larm ligger till grund för föreställningen med samma namn, och det är en bra grund att stå på: utvalda scener av spänning eller vemod, tankemöda över frågan om att protestera mot en orättfärdig regim eller hålla sig själv vid liv, väl formulerat och väl framfört. Halvannan timme tal och musik är både mycket och för litet, men faktiskt just så mycket och så tankeväckande som man kan önska sig.

Länk till Folkoperans sida om Tidens Larm