Peter Köhler på Galleri Magnus Karlsson 2015

Höstens utställning med verk av Peter Köhler, To an Unknown Descendant, är både annorlunda från och en fortsättning på utställningen Imagination of the Heart för tre år sedan. Redan där fanns mörka människosilhuetter mot ljusare bakgrund, men här har de tagit över och myllrar närmast oroväckande över flera stora tavlor.

Små, detaljerade figurer, mörkbruna skuggor, är noggrant utplacerade över nästan hela ytan. Landskapet de befinner sig i har ljusa färger, nästan harmoniska men litet för kalla för att vara inbjudande, vilket gör kontrasten mot de bruna figurerna större. I verket As above, so below fyller de även himlen, och där verkar många av dem vara på väg att förvandlas till skalbaggar.

I centrum för tavlan The Lodge står ett ganska pampigt medelstort hus - synbarligen tomt. Utanför myllrar de små bruna gubbarna. Ingen är på väg in. Har människorna glömt hur man använder hus och städer? Det är som att de lyfts ut ur byggnader och bilar men försöker fortsätta vad de gjorde utan sammanhanget.

Andra bilder i de följande salarna varierar i utförandet; färgskalan blir murrigare för såväl människor som byggnader och även den lianliknande växtlighet som vuxit in över rum och möbler. Fortfarande står människorna utanför - ibland ser de (oförstående?) in mot symbolerna för civilisation, i någon tavla sitter oproportionerligt små människor sysselsatta med egna saker på ett köksgolv.

Peter Köhlers tavlor är fyllda med små, minutiösa detaljer, och utförandet är så omsorgsfullt att det ger känslan av att den avbildade idévärlden är genomtänkt. Men Köhlers värld tycks omöjlig att förstå fullt ut, och det relevanta är snarare stämningen som tavlorna förmedlar; en efterlämnad, övergiven, bortkommen mänsklighet.


Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Stone Mattress av Margaret Atwood

Fantastik-världen har länge varit besviken över att Margaret Atwood inte vill säga att hon skriver science fiction, trots att böcker som The Handmaid's Tale och MaddAddam-trilogin är klara dystopier. Som ett halvt medgivande och en halv förklaring läser jag de inledande historierna i Atwoods novellsamling Stone Mattress.

Alphinland är namnet på den första, och även namnet på den fantasyvärld som författaren Constance skapat. Omgiven av visionära, pretentiösa men icke-kommersiella filosofer och poeter under det omvälvande 1960-talet började hon skriva enkla berättelser om Alphinland för att skaffa pengar till uppehälle för sig och pojkvännen. Alla hennes litterära vänner såg över axeln på hennes verk, men hon fick en hängiven läsarskara och med åren började Alphinland även studeras akademiskt. En revansch för Constance? De seriösa poeternas åsikter från de där formbara ungdomsåren håller hennes självuppfattning i schack. Men viktigast av allt är vad Alphinland blivit för henne själv; en genuint egen värld, där hon kan styra och bearbeta det som hänt henne ute i verkligheten.

Jag gillar hur de två följande novellerna broderar ut historien om Alphinland, Constance och människorna omkring henne. För min del hade hela samlingen fått fortsätta så, men det gör den inte. Däremot har den fördjupat min syn på författaren; jag förstår litet av hur man, liksom Constance, kan skapa en ny värld och bestämma vad som skall hända i den; personer, händelser och till och med naturlagar.

Det gör att jag läser varje efterföljande novell som en blick in i en helt egen värld. Men fastän jag inte någon gång ens funderar på om den här handlingen skulle kunna finnas i vår fysiska värld eller ej, får jag möta människor med tankar och känslor som känns relevanta för mig och mitt liv - känns in i min egen kropp.

Precis som romantikens diktare låter Atwood kärlek och död vara grannar, nästan utbytbara i sinnet hos människorna som befolkar hennes berättelser. Och i motsats till andra människors futila försök till Corrections, så ger oss Atwood repliker och tonlägen som faktiskt kan lägga allt till rätta; väcka kärlek i ett ilsket hjärta, och förstås också skapa hat i ett förlåtande sinne. Jag var ju inte så förtjust i MaddAddam-trilogin, men här visar Margaret Atwood hur väl hon skriver moderna sagor; igenkännbart mänskliga men litet större än livet.

Fler böcker av Margaret Atwood:
The Handmaid's Tale
Oryx and Crake
The Year of the Flood
MaddAddam
The Testaments 

Amour Fou

Redan från de första scenerna får vi känslan för hur annorlunda tidsandan är, tiden 1811 i Jessica Hausners film Amour Fou. En sångerska sjunger en tonsättning av Goethes dikt Das Veilchen, en ytterst romantisk och lätt makaber historia som med ljuva ord berättar om hur en viol dör, ändock lycklig, då den trampas ned av en vacker herdinna som inte ens ser violen. Kärlek och död tätt omslingrade i poesin; till större delen frånvarande i det stillsamma vardagslivet hos den välbeställda borgerligheten bland vilken filmen utspelar sig.

Huvudpersonen Henriette (Birte Schnoeink) upprätthåller samtidens regler och förväntningar med sina stillsamma repliker om underkastelse, men redan i deras sägande kan man ana att hon leker med tanken att allt skulle kunna vara helt tvärtom. Efter att ha oroat sig för sångerskans skam om hon skulle sjunga fel, vågar hon sig ändå på att sjunga samma sånger under de små sällskapskvällarna hemma. Hon ackompanjeras på piano av sin ekorrsöta dotter Pauline (Paraschiva Dragus, ett litet underverk genom hela filmen).

En del av den för oss främmande tidsandan är hur herrskapet diskuterar sitt motstånd mot förslaget att de livegna skall få sin frihet mot att de betalar skatt. Inte kan de vilja det! Med i rummet är hela tiden familjens tjänsteflicka (Alissa Wilms), inte direkt klumpig men litet långsam, och längre än de flesta med osmickrande huvudbonader som dessutom lägger på några centimeter. Kläderna, tapeterna och möblerna är i vacker empirstil, men inte så harmonisk som i andra filmer: inredningen är aningen kal och ogästvänlig, kläder sitter inte perfekt, människorna rör sig inte helt hemtamt. Det är ingen kritik mot scenografin, tvärtom ökar de känslan av trovärdighet. Och framför allt väcker det frågan om hur mycket av vårt mode och våra åsikter idag kommer att ses som, inte bara omoderna utan felaktiga, till och med skadliga.

Det är diktarens uppgift att känna, beskriva och leva ut de känslor som borgerskapet städar undan. Den rollen har poeten Heinrich von Kleist (Christian Friedel), och han vänder sig till först sin älskade kusin, och senare till Henriette med bönen om att visa honom sin stora kärlek - genom att dö tillsammans med honom. Det är filmens och Friedels förtjänst att frågan framställs så enträget att man förstår allvaret i den, men också måste skratta åt det rent absurda och själviska i hans förslag.

Inga större känsloutbrott stör den långsamt framflytande handlingen, men ändå skruvas allvaret upp medan självmordspakten tar form. Från ljusa rum och trivsamma måltider går Henriette inte utan tvekan mot sitt livs slut. Filmen bygger på verkliga händelser, men har förstås inte alla fakta om något som ägde rum för över hundra år sedan. Man kan glädja sig åt att Jessica Hausner blåst liv i vad som kan ha försiggått, och satt fokus på kvinnan som nästan namnlös lämnats liggande intill den store poeten i hans romantiserade självmord.

Landskap med vinterfåglar på Stadsteatern

Stadsteaterns scen Kilen har blivit till en kylig höstnatt. Flankerad av lyktstolpar ligger den unga kvinnan på en parkbänk. Det är en av de situationer som oroar mig mest; att inte ha något hem att gå till när natten faller, och behöva hålla sig varm under timmarna som kylan och mörkret tilltar. Men flickan är inte ensam; snart dyker det upp andra människor som berättar om hur de själva föll ut ur samhället. Trots att deras historier är sorgliga är det kanske en liten tröst att ha olyckssystrar och olycksbröder och slippa vara ensam de här timmarna.

En ung kvinna berättar om sin tid som stjärna i simteamet. Men - och det var inte hon själv som upptäckte det först - så formades det gälar på hennes hals! Man kan tro att det vore en fördel för en simmare, men hennes transformation var för konstig för att passa in i samhället. När hon talar med sin mamma får hon veta att andra i hennes släkt också haft fisk-lika yttringar på kroppen.

I en mans berättelse är det problem på jobbet som driver honom till att skada en hund och så bli avskydd och utstött. En annan kvinna arbetar hårt och ambitiöst, men en dag när hon kommer till jobbet känner ingen igen henne. Jag uppfattar det här som beskrivningar av olika vägar in i psykisk sjukdom; en med genetisk disposition, en som drivs till det av mobbing, en som pressar sig själv för hårt.

Ljud, ljus och koreografi hjälper till att skapa en drömsk stämning. Människorna på scenen dansar och rör sig i mönster kring och ibland ovanpå varandra. Flera av personerna är praktikanter från Balettakademins Musikallinje, men jag uppskattar verkligen att de flesta ser oprofessionella ut i sina rörelser - jag gillar den sortens dans av "vanliga människor" som inslag i teater.

Dock tycker jag att pjäsen är för lång. Koreografin och stämningen räcker inte till för att hålla igång handlingen i nästan två timmar, och nedkortad till hälften skulle pjäsen kunna säga lika mycket och ge lika djupt intryck (kanske djupare och intensivare). Men jag tycker mycket om den här sortens teater, som bygger på risktagande och ett prövande formspråk. Jag hoppas på att se fler föreställningar av det slaget, och av gruppen Ensembleverket, som står bakom Landskap med vinterfåglar.

Länk till Stadsteaterns sida om Landskap med vinterfåglar

Min Kamp 3 av Karl Ove Knausgård

Annorlunda men ändå välbekant är Karl Ove Knausgårds barndom på sjuttiotalet som han beskriver den i tredje delen av sin självbiografiska svit. Nu är författarrösten tillbaka till de höjder den nådde i de två romanerna, delvis på grund av den omtumlande handlingen som han presenterar så väl. Det känns att vi har nått en startpunkt i Knausgårds liv; början till att finna den egna identiteten både i samspelet med de andra barnen och i förhållandet till föräldrarna.

Vi får följa Karl Ove under några år från skolstarten och framåt. I de åldrarna är de så få saker man som barn kan styra över, och de vuxna förstår inte alltid vad som är viktigt i barnens värld. Knausgård är mycket bra på att beskriva känslan av maktlöshet som uppstår i så många situationer: paniken när modern har glömt att köpa en badmössa till första simlektionen. Den nya paniken när hon i sista minuten kommer med en badmössa - dammodell, med blommor. Försöket att dölja badmössan för klasskamraterna, som obönhörligt börjar reta Karl Ove.

De goda miljöskildringarna och fokuset på några viktiga detaljer gör den unge Karl Oves värld hemtam även för oss som inte växte upp på samma plats. I nybyggarmiljön, där det fortfarande byggs hus för inflyttande barnfamiljer, finns det spännande skogar att leka i mellan bostadsområdena. Namnen på närbutikerna och godiset man kan köpa där blir lockande punkter i tillvaron, och att missa bussen efter simträningen blir en stor omvälvning i en värld som styrs av de vuxnas regler.

Ännu värre än så: godtyckliga regler och bestraffningar från sin far är vad Karl Ove måste leva med. Författaren Karl Ove har redan tidigt i berättelsen vridit upp spänningen genom att visa hur barnet Karl Ove smyger, håller sig undan och hoppas på att inte stöta på sin pappa. Nu får vi även se vredesutbrotten, slagen och straffen för de förseelser som pojken inte lyckats undvika. Det gör ont att läsa om barnets rädsla för den som borde vara en trygghet, och den stora dumheten från den vuxne som slår ned på något som han borde förstått inte var illa menat. Men den sortens auktoritära, eller snarare sadistiska uppfostran var fortfarande normen för många föräldrar under sjuttiotalet, föräldrar som själva vuxit upp på det viset. Det är ändå svårt att ursäkta den ondsinte fadern, speciellt inte när man hör honom håna sin son för att han läspar, och annat han tycker är löjligt. En sådan inställning till en annan människa är alltid förkastlig, och i ännu större grad när det gäller ett barn. En gåta i boken är hur den älskade och kärleksfulla modern kunde godta sådana elakheter i sitt hem.

Äntligen har en bok i Min Kamp-sviten blivit lika intressant som den fiktion Knausgård skrivit tidigare. Denna den tredje boken skulle kunna läsas fristående. Trots att handlingen ibland är plågsam är den en fröjd att läsa, med ett klart och lättflytande språk som ändå säger så mycket.

Fler böcker av Karl Ove Knausgård:
Ute av verden

En tid for alt
Min kamp
Min kamp 2 

Morgonstjärnan

Vargarna från evighetens skog

Det tredje riket

Nattens skola

Arendal

Under the Skin

En filmatisering av en bok måste inte följa orden exakt för att bli bra. Det är förståeligt att en regissör vill ändra i kronologin, stryka bifigurer eller lägga till scener för att göra det bästa av berättelsen i filmmediet. Men Jonathan Glazers version av Michel Fabers fascinerande bok Under the Skin är så långt bort från originalhistorien, och så tom utan den, att filmen blir en enorm besvikelse. Under de första femton minuterna ropade jag "Nej!" för mig själv så många gånger att jag till sist gav upp i mina protester mot vad filmatiseringen kastat bort.

Det jag främst saknade var den fysiska, kroppsliga, köttsliga dimensionen av handlingen. Huvudpersonen Isserley i boken har genomgått många operationer för att bli människoliknande, och plågas ständigt av smärtan att behöva gå upprätt fastän hon utvecklats för att gå på fyra ben. Det påverkar hennes rörelsemönster, hennes ärrtäckta kropp är inte komplett mänsklig och vid närskådande finns många underliga detaljer i hennes utseende.

En annan aspekt är att Isserley, för att inte bli upptäckt och avslöjad, plockar upp liftare längs en glest trafikerad motorväg. Dag efter dag kör hon samma sträcka fram och tillbaka, utan annan kontakt med människor än de män hon valt ut från vägrenen. Men i filmen går den namnlösa huvudpersonen runt i Glasgows köpcentra och plockar upp män i tättbebyggda bostadsområden.

*** SPOILERVARNING ***
Därefter följer en förförelse/förgörelseakt som är frustrerande stiliserad och hal. Där visas inget av den grymma realiteten när de lurade männen snöps, göds och slaktas. Inget heller av medarbetarna på människofarmen, deras otäcka jobb och deras relationer till kvinnan, lockbetet.
*** SPOILERVARNING ***

Helt klart har Glazer hellre velat visa en utomjordings oförstående blick på det ofta röriga och förvirrade livet på jorden. Han har också velat visa Scarlett Johanssons nakna kropp i helfigur så mycket som möjligt, under flera minuter i scen efter scen, därtill männens lust efter hennes kropp, önskad eller oönskad. Det drar filmen över gränsen till att bli ett verktyg för den enögt manliga blicken att få leva ut sin pojkrumsfantasi blandat med artsy-fartsy-scener och en gnutta civilisationskritik.

Efter halva filmen står det klart att både Glazers berättelse och framställning skiljer sig helt från tonen i boken. Filmen vill förmodligen presentera handlingen lika distanserat som huvudpersonens förhållande till omgivningen, men den lyckas bara skapa en räcka kalla, tomma scener med irriterande soundtrack. Om regissören inte tagit namnet från en bra bok utan gjort en fristående film? Då hade den fortfarande varit en fånig pojkrumsfantasi.

Maria Stuart på Dramaten

Peter Konwitschnys uppsättning av Friedrich Schillers Maria Stuart har fått en hel del kritik för att den strukit mycket i pjäsen, och framför allt för att första akten (den längsta) enbart spelas av de två huvudskådespelerskorna, Ylva Ekblad och Stina Ekblad. Man skall absolut inte säga att de missnöjda har missförstått dramaturgin; jag vill snarare påminna om att olika berättargrepp (i teater, konst, litteratur och musik) träffar åskådarna annorlunda och ibland är verk och publik helt enkelt på olika våglängder. För egen del hittar jag mycket att njuta av i uppsättningen och regissörens intentioner, liksom en del att ifrågasätta.

En helt kal scen med två personer (därtill systrar) i neutrala kläder? Det gick väldigt illa i den senaste Schillerpjäsen jag såg på Dramatens stora scen, Don Carlos år 2009. Men i Maria Stuart blir det istället mycket bra! Att alla roller spelas av samma två personer gör att man kan fokusera mer på just vad som sägs, inte vem som säger det. Istället för att försöka minnas vem som intrigerar vad och mot vem blir varje dialog en balansakt i sig. Jag förbereder mig på att sjunka in i samma goda, namnlösa tillstånd som i Hilary Mantels Wolf Hall där handlingen bestämt drivs framåt även om man inte är klar över vem som säger vad.

Men för det här regigreppet är det livsnödvändigt att skådespelarna i fråga är tillräckligt bra för att bära hela handlingen ensamma, och det är ju systrarna Ekblad utan tvekan. Och visst stiger rollfigurerna fram ur anonymiteten trots att alla har samma utseende! Den unge Mortimer, hänförd såväl av drottningen Maria Stuart själv som av skönheten i den katolska kyrkan, ger en förståelse för hur någon kan vilja stödja en rebellrörelse även i ett läge som tycks omöjligt. Och i den överdrivet sirlige franske budbärarens roll får vi se vilken fantastisk fysisk komedi Stina Ekblad är kapabel till - mer av det i andra pjäser, snälla!

Dock blir sinnena litet överansträngda av koncentrationen som krävs, så kanske hade första akten kunnat få vara kortare. Efter paus blåses nytt liv i människorna - skådespelare fyller ut rollerna och även de tidigare svartvita idébärarinnorna kläs i mjuka, färgrika 1500-talskläder.

Nu är det dags att se hur de två drottningarna påverkas av omvärldens förväntningar. I mötet mellan dem båda finns en väl utnyttjad rullbar trappstege som låter dem visa och tävla om vem som står högst av dem båda, och som en mjuk svans stöttar deras trogna dem i rörelserna.

Till slut tycks båda drottningarna abdikera, under en kaffepaus framtrollad av en ordlek! Det är smart, sympatiskt men också ganska respektlöst gjort av regissören. För mig säger det, tillsammans med att rollerna spelas av systrar, att de båda är utbytbara mot varandra och att det är egalt vem som dömer och dödar vem. Och så kan det kännas för en blasérad teaterpublik hundratals år senare - men för anhängarna var det ju en fråga om mycket mer, inte bara liv och död för ens egen familj utan vilken sorts politik och religion som skulle prägla samhället! Det får vi också se en glimt av; trots att de två drottningarna står i lediga kläder vid sidan om scenen påverkar deras närvaro aktörerna på scenen (även om de också tappar bort vem som är vem).

Innan föreställningen berättade dramaturgen Magnus Lindman att pjäsen, som så ofta hos Schiller, inte illustrerade en kamp mellan rätt och fel utan tvärtom mellan rätt och rätt. Av den anledningen gillar jag Konwitschnys tilltag att inte måla upp historien som gott mot ont utan bearbeta förloppet med sina varierande regiknep. Tack vare de begåvade systrarna Ekblad blir så Maria Stuart en fin uppvisning i vad teatern förmår att göra på en scen.

Länk till Dramatens sida om Maria Stuart

Foto: Sören Vilks