Vanlig logik och regler gäller inte i the Black Lodge i David Lynchs värld. Det mesta är skrämmande för en o(fri)villig besökare, men man kan ana att där finns en egen, helt annorlunda logik och att man kan behöva underkasta sig den. David T. Littles opera Black Lodge använder sig av element i den stilen, även fusionerat med William S. Burroughs mytologier och det buddhistiska mellan-tillståndet bardo. I inspelade sekvenser får vi se skeenden från ett sådant ställe bortom normaliteten, men också halvt hemtama platser där människor beter sig underligt.
Filmen visas bakom ensemblen på scenen; en stråkkvartett till höger och till vänster keyboard, bas, gitarr och trummor. Allra längst till höger står mannen i ljus kostym som vi också ser på filmduken, tenoren Timur Bekbosunov. Musiken de spelar är hög och intensiv. Från slitna rum förs den unge mannen till ett operationsbord, där han spänns fast med remmar och en luftig men olustig hjälm kring huvudet. Kvinnan som har dansat i flera upplagor på vägen in täcker honom i lera, efter att först ha plockat små symboliska föremål ur fickorna på hans ljusa kostym. Föremålen bakas in i ett fågelbo av halm i lerkokongen, och dras sedan långsamt ut i en body horror-sekvens.
Den slamriga musiken övergår i harmoniska toner och en ljus berättelse om barndomen, i ett soligt, friskt växande landskap. Men de ödesdigra föremålen finns kvar, och en röst från djupet uppmanar till att se djupare. Nu börjar en ny resa inåt, mot smärtpunkten som allt kretsar kring. Vägen dit går ytterst, ytterst långsamt, i en dans och till en musik som båda är psykedeliska, där spegeleffekter gör dansarna till något o-mänskligt, litet otäckt men svårt att slita blicken från.
 |
| Foto: Jason Williams |
Om förlåtelse eller förlösning inte går att få, går processen ett varv till, och sedan ett varv till, i nya skrämmande eller fascinerande eller hopp-lösa omlopp. Det är osäkert om det finns någon väg ut. Men det är svindlande att få vara med på resan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar