Det passar bra att Matti Bye inleder med att dedikera konserten till David Lynch. De röda sammetsdraperierna bakom Faschings scen för ofta tankarna till honom, och inte bara musiken som Matti Bye Trio framför, från albumet Capri Clouds, utan också de åtföljande filmbitarna gör sitt till för att skapa stämningen. När de projiceras på det veckade draperiet blir de ännu mer mystiska.
Konsertens första låt, The Cascelot Bridge, börjar med vackert solljus som spelar över vattnet men såväl musik som bild blir mörkare och stormigare efter hand. Därefter kommer vi ut i skogen och, ackompanjerade av mystiska plinganden från Dennis Egberth vid cymbalerna (och trummorna), in i (antar jag) musikstudion vilken ser ut som ett labb för avancerad forskning.
Ett piggare beat och en starkare, dock melankolisk melodi, bjuds i låten The Collector, vilken kanske flyter ihop med Open Sea för mig där vi ser dansande människor vilket övergår till en fyr på en enslig klippö. Sedan blir det spännande med klasssika alienljud från den moog som Anders Af Klintberg trakterar, tillsammans med space:ade klanger från Matti Bye vid flygeln. Tillbaka från rymden till jorden låter det sedan litet som en europeisk film från 50-talet medan vi kör genom en regnig stad. Allra stillsammast är konsertens sista låt Trees in the park. Jag vet inte namnet på extranumret, men Anders Af Klintbergs lap steel guitar låter litet som en ledsen cirkus, och när den till slut försvinner i falsett upp i molnen, i fjärran, är det en spännande avslutning på en fin konsert.
Men snart efteråt följer ytterligare en konsert med ytterligare en begåvad artist, Nelly Klayman-Cohen som sjunger och spelar under artistnamnet Rotem Geffen tillsammans med Alex Zethson på orgel och synt. Vid flygeln börjar hon med låten The night is the night som sömlöst glider över till tyska, vilket låter lika ärligt och vackert i låten som följer, Ich vermisse dich. Sedan startar Alex Zethson böljande syntljud och närmast hotfulla orgelklanger för nästa låt, Nirvana-covern Lounge Act.
Rotem Geffens musik låter ofta som något man tycker att man känner igen och tycker om sedan tidigare, och det är inte något dåligt utan ett tecken på att Rotem Geffen rör sig i trakter av melodier som hon och vi vill vara i. Texterna är fantasifulla och poetiska, där vardagen blommar upp i stora känslor och känslorna illustreras med metaforer i övernaturliga färger. Hennes väna röst blir inte ett manér utan är uttrycksfull och stark i sin mjuka klang.
För låten Malachit Ktana ansluter Isak Hedtjärn med en djuriskt rastlös sopransax till det drömska pianot. Den fina Hide kan inte bli sista låt, publiken applåderar uppmuntrande och Rotem Geffen kommer tillbaka ensam. Tänk att hon låter starkare och tuffare så! Hon ger oss (igen) I Always Know som startar med ett Bom! i flygelns basregister och sjungs med en stark och vacker ton. Ytterligare en mycket fin konsert med en artist värd att lyssna efter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar