Det var underbart när Mellika Melouani Melani tog Idlaflickorna på en välbehövlig husmorssemester i Göteborg häromåret. Nu gör hon detsamma fast tvärtom - blåser upp Kristina Lugns texter från kammarspel till sång och dans och spel över hela Dramatens stora scen, fast istället går resan mot Hades.
Det känns som helt rätt väg att låta Kristina Lugns ordvrickningar ta plats och spela upp stämningen i dialogerna. Stickan Ogebratts inledande repliker är en bra början - den genomgripande sorgen får känsla och extra djup, och jag hade gärna hört mer i den stämningen under resten av pjäsen. Men i huvudsak serveras Kristina Lugns ord som vi är vana vid - intelligenta vridningar där allvaret döljs under tokroliga formuleringar som man måste tänka igenom för att drabbas av. Det händer mycket så därför hinner man dock inte alltid tänka igenom dem.
Från en annan pjäs kommer Lillemor inrullande med ett idealhem inrett i en tågvagn. Men maken Herman tycker inte att hon är användbar längre, och de är överens om att istället för att skilja sig är det hon som borde skilja sig från livet. Grymt! Lillemors kullerbyttor för att lyckas skjuta sig med makens gevär kan bara delvis skoja bort allvaret i situationen.
Stickan Ogebratt är numera ett namn att minnas i svensk teaterhistoria, men ännu mer känd har hans/hennes arbetsgivare blivit, Folkhälsoinstitutet. Det är lätt att stämma in i litanian av folks problem som hon har tröttnat att hantera, och hålla med när hon brister ut i ett "Måste alla människor må bra hela tiden?" Det mynnar ut i en sång- och danspassage av det slaget som, än en gång, förhöjer manuset till något stort, och ger extra tyngd åt slutorden "Var är reservutgången?"
Lyckat är också att kören Stockholm City Voices är en del av föreställningen. Förutom sången är deras närvaro på scen ofta spännande - de blir bland annat till zombies i bröllopsklänningar, och senare dansar de extatiskt under den kusliga nattvarden då Lillemor med religiös symbolik går vidare med sitt självmordsförsök. Nej, det är inte det tokroliga, inte ens vemodet utan det djupt sorgliga i Kristina Lugns omvärldsbeskrivningar som den här uppsättningen tar fasta på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar