Tom är ytterst ensam med sina tankar. Minnena av den älskade hustrun väver sig in i nästan allt han tänker på; den starka kärleken till henne, hennes skönhet och hans förvåning över att hon älskade honom tillbaka - och också hennes minnen av sin hemska barndom. De båda hade det gemensamt att de förlorade sina mödrar som små barn, och växte upp inom kyrkans institutioner. Där var de på var sitt sätt utlämnade till dem som hade makten att plåga och utnyttja barnen de var satta att ta vara på.
Nio månader in i pensionen behövs Tom Kettles kunskaper igen av hans gamla kollegor. Han besöks först av yngre polismän och sedan av sin gamla chef vilka ber om hans insats - försiktigt, finkänsligt, av skäl som inte sägs rakt ut.
Genomgående för berättelsen, fram till de sista femtio sidorna är att inget sägs rakt ut, och när Toms tankar snuddar vid grymheter rör de sig snabbt vidare till annat. Även när minnena inte är lika smärtsamma rör sig fokus kontinuerligt från ämne till ämne, med många stopp på detaljerna i omgivningen. Å ena sidan är det ytterst trovärdigt för en människa som behövt hantera och hålla bort övergrepp och sorger hela sitt liv. Å andra sidan blir det svårare att följa med för oss som inte förrän på de sista sidorna får veta vidden av Tom Kettles sorg. Vad vi ändå kan förstå och känna igen oss i är hur smärtan från de övergrepp han själv utsatts för närmast bleknat bort inför den smärta hans hustru fått utstå och hans vilja att skydda henne och barnen de fick. Där andra kunde hårdnat och blivit lika grymma själva har han kommit ihåg att det som gjordes mot dem var fel, och gjort vad han kunnat för att hjälpa andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar