Efter de två första stilbildande filmerna kom ett antal uppföljare som alla lyckades vara dåliga på helt individuella sätt, och en TV-serie som vidgade och förändrade världsbilden, framtiden och ödet. För att se den nya filmen Terminator: Dark Fate kan vi låta besvikelserna förbli glömda, och bara komma ihåg att datum för Judgement Day skjutits upp, förhoppningsvis för alltid, och att terminatrarna inte bara är ute efter John Connor eftersom det finns flera andra människor som är viktiga för motståndet. En av dem, Dani Ramos, befinner sig i Mexico City. Där landar Grace, ditsänd för att skydda henne. Grace är en människa men med utökade reflexer, styrka, snabbhet och stryktålighet. Hon vet att trots detta har hon liten chans att slåss mot den terminator av värsta sort som sänts efter Dani, men ändå vet hon att det är det hon måste göra.
Terminator: Dark Fate slänger in blinkningar till de tidigare filmerna: strid och jakt i en fabrik redan under de första minuterna, kända repliker som kastas om och uttalas av nya personer. Den målmedvetne terminatorn slås ned gång på gång och fortsätter att följa efter sitt byte, i långa metallskrotstunga biljakter, i en annan jakt med flygplan som leder till stridsscener i fritt fall och därefter i en improviserad biljakt och strid under vatten. Alla långa actionscener är förstås oundvikliga och efterlängtade av actionfans, och de är spännande nog. Men tempot i filmen haltar; perioderna mellan fighterna kunde vara mer strömlinjeformade och informationsutbytet känns hackigt. Fast visst ligger det rätt att låta en del av flykten gå över gränsen mellan Mexico och USA och in i ett detention center.
Det hade kunnat bli så rätt med de två ursprungliga (anti)hjältarna tillbaka i sina roller; Linda Hamilton som Sarah Connor och Arnold Schwarzenegger som Terminator. Men rollerna är taffligt skrivna och logiken hackar som mest när den behövs som bäst. Då blir ljusglimten i det hela Dani, som växer med sin roll under den påfrestande flykten. Det hela avslutas förstås med en intensiv fight där stålförstärkta människor, terminatrar och en turbinhall i ett vattenkraftverk slås i spillror vilket är mumma för oss som gillar sådant. Kan historien gå vidare efter det här? Kanske bäst att reboota på ett annat format en gång till.
Terminator: Dark Fate slänger in blinkningar till de tidigare filmerna: strid och jakt i en fabrik redan under de första minuterna, kända repliker som kastas om och uttalas av nya personer. Den målmedvetne terminatorn slås ned gång på gång och fortsätter att följa efter sitt byte, i långa metallskrotstunga biljakter, i en annan jakt med flygplan som leder till stridsscener i fritt fall och därefter i en improviserad biljakt och strid under vatten. Alla långa actionscener är förstås oundvikliga och efterlängtade av actionfans, och de är spännande nog. Men tempot i filmen haltar; perioderna mellan fighterna kunde vara mer strömlinjeformade och informationsutbytet känns hackigt. Fast visst ligger det rätt att låta en del av flykten gå över gränsen mellan Mexico och USA och in i ett detention center.
Det hade kunnat bli så rätt med de två ursprungliga (anti)hjältarna tillbaka i sina roller; Linda Hamilton som Sarah Connor och Arnold Schwarzenegger som Terminator. Men rollerna är taffligt skrivna och logiken hackar som mest när den behövs som bäst. Då blir ljusglimten i det hela Dani, som växer med sin roll under den påfrestande flykten. Det hela avslutas förstås med en intensiv fight där stålförstärkta människor, terminatrar och en turbinhall i ett vattenkraftverk slås i spillror vilket är mumma för oss som gillar sådant. Kan historien gå vidare efter det här? Kanske bäst att reboota på ett annat format en gång till.
2 kommentarer:
Kul att läsa! Själv ser jag fram emot att se filmen och försöker ha noll förväntningar ;-)
Hoppas du gillar den! Jag tyckte ändå att den var sevärd. :)
Skicka en kommentar