Det är så skönt att se de många flickorna som sprungit fram ur Helene Billgrens kreativitet. De finns i stora upplagor i så gott som alla salar på Liljevalchs Konsthall. Teckningsstilen stämmer överens med motivet: nära det naiva men säkra och med något stort i sikte. Flickorna på de många skisserna i de första rummen är halvvuxna och leker fortfarande, och en del av det de leker med är sina egna kroppar och det sexuella uttrycket. De använder sig av konventionella skönhetsknep med en fot i 60-talet - frisyrer, BH, snygga poser, litet avslöjande nakenhet - men de är subjekt, inte objekt. Det är sällan vi ser män eller pojkar på bilderna i de första salarna.
En annan vanlig flickdröm är att ha en egen häst, och den ser vi uppfylld då och då i skisserna (fast mot utställningens slut återkommer den litet sorgset som en ouppfylld julklappsönskning). Precis som vi ofta ser flickornas ryggar är det mest hästrumpan vi ser rakt bakifrån (och alltid med ett tydligt rumphål som ett uppkäftigt finger till tittaren). Den posen dyker upp hos några av människorna också, framåtlutade så att allt man ser är rumpan och benen.
Tavlorna blandar sig med verk i andra format: tjocka tygreliefer vars mjuka ytor jag skulle vilja få röra; glest virkade lappar i starka färger sammantråcklade till inte helt utläsbara objekt; omsorgsfullt broderade strumpbyxor; plastpåsar med färgglada pärlhalsband testamenterade till utpekade personer. En del nyare tavlor och verk är behängda med guldplastblänkande kedjor och stora glittrande kristaller, alldeles för blingbling-igt för att vara äkta men just därför något som en flicka kan längta efter fastän det inte är "rätt".
Collaget "Luckyou" (2005-2017) visar flera teckningar av ett par där endast mannens nöjda leende syns, utom i en bild där kvinnan ler lika lyckligt tillbaka. Jag hoppas att det är som jag tror, att han är drömprinsen som fått liv och håller sin trygga arm kring kvinnan vid alla möjliga tillfällen. Fast "Luckyou" är tillräckligt nära "fuckyou" för att det skulle kunna vara en kärlek som svikit och får en att misstro alla ögonblick av lycka man någonsin hade.
Det var en form av terapi för Billgren att tillverka sovrumstapeterna som hänger i ett av rummen: upprepade mönster i litet format ritade med röd penna på utrullad tejp. Den första tapeten jag ser har siffrorna "69" en miljon gånger som utsmyckning. Nästa tapet visar skrevande ben med hår i grenen, också typ en miljon gånger och i den sista tapeten är det minsann en penis som förenar de båda benparen i en miljon små samlag. Det är rätt så underhållande att se i sin fantasifullhet! Det är också roligt när hon döper en del verk, och något så bräckligt som stearinljus, till "Gucci", för plötsligt får de ju ännu högre värde och vem vågar bränna ned ett svindyrt Gucci-ljus?
Utställningen domineras av Helene Billgrens målade tavlor från det senaste tiotalet år. De är verk i grönt, brunt och andra ganska dämpade färger, och visar flickor bakifrån på väg ut i en natur som inte alltid ser harmonisk eller välkomnande ut. Jag minns några av dem från en utställning från åtta år sedan. I till exempel tavlan "Vårstädning" ser det ut som att städningen började i flickrummet och fortsätter ut i världen. Så det verkar ändå som att flickorna är vuxna nog att ta sig an världen de har framför sig. I en annan serie av verk från 2017 är färgskalan vit, grå och ljusblå, och med tydliga konturer tecknas nu flickorna framifrån, leende, på väg någonstans och ganska obekymrade. Ja, det kommer nog att gå bra för Helene Billgrens flickor i världen.
Länk till Liljevalchs sida om Helene Billgren
En annan vanlig flickdröm är att ha en egen häst, och den ser vi uppfylld då och då i skisserna (fast mot utställningens slut återkommer den litet sorgset som en ouppfylld julklappsönskning). Precis som vi ofta ser flickornas ryggar är det mest hästrumpan vi ser rakt bakifrån (och alltid med ett tydligt rumphål som ett uppkäftigt finger till tittaren). Den posen dyker upp hos några av människorna också, framåtlutade så att allt man ser är rumpan och benen.
Tavlorna blandar sig med verk i andra format: tjocka tygreliefer vars mjuka ytor jag skulle vilja få röra; glest virkade lappar i starka färger sammantråcklade till inte helt utläsbara objekt; omsorgsfullt broderade strumpbyxor; plastpåsar med färgglada pärlhalsband testamenterade till utpekade personer. En del nyare tavlor och verk är behängda med guldplastblänkande kedjor och stora glittrande kristaller, alldeles för blingbling-igt för att vara äkta men just därför något som en flicka kan längta efter fastän det inte är "rätt".
Collaget "Luckyou" (2005-2017) visar flera teckningar av ett par där endast mannens nöjda leende syns, utom i en bild där kvinnan ler lika lyckligt tillbaka. Jag hoppas att det är som jag tror, att han är drömprinsen som fått liv och håller sin trygga arm kring kvinnan vid alla möjliga tillfällen. Fast "Luckyou" är tillräckligt nära "fuckyou" för att det skulle kunna vara en kärlek som svikit och får en att misstro alla ögonblick av lycka man någonsin hade.
Det var en form av terapi för Billgren att tillverka sovrumstapeterna som hänger i ett av rummen: upprepade mönster i litet format ritade med röd penna på utrullad tejp. Den första tapeten jag ser har siffrorna "69" en miljon gånger som utsmyckning. Nästa tapet visar skrevande ben med hår i grenen, också typ en miljon gånger och i den sista tapeten är det minsann en penis som förenar de båda benparen i en miljon små samlag. Det är rätt så underhållande att se i sin fantasifullhet! Det är också roligt när hon döper en del verk, och något så bräckligt som stearinljus, till "Gucci", för plötsligt får de ju ännu högre värde och vem vågar bränna ned ett svindyrt Gucci-ljus?
Utställningen domineras av Helene Billgrens målade tavlor från det senaste tiotalet år. De är verk i grönt, brunt och andra ganska dämpade färger, och visar flickor bakifrån på väg ut i en natur som inte alltid ser harmonisk eller välkomnande ut. Jag minns några av dem från en utställning från åtta år sedan. I till exempel tavlan "Vårstädning" ser det ut som att städningen började i flickrummet och fortsätter ut i världen. Så det verkar ändå som att flickorna är vuxna nog att ta sig an världen de har framför sig. I en annan serie av verk från 2017 är färgskalan vit, grå och ljusblå, och med tydliga konturer tecknas nu flickorna framifrån, leende, på väg någonstans och ganska obekymrade. Ja, det kommer nog att gå bra för Helene Billgrens flickor i världen.
Länk till Liljevalchs sida om Helene Billgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar