Bernhard Cauchard är en skicklig dansare och skådespelare knuten till Stadsteatern. Vid Stadsteatern finns också Marionetteatern som skapar fascinerande fröeställningar. Det är en god idé att föra samman en dansares fysiska kunnande med en docka i nästan mänsklig storlek för att prova att uttrycka mänskliga känslor på nya sätt.
Det börjar spännande med en till synes ny livsform; en fyrkant på scenen som tycks andas och vibrera. Armar och ben och rök pyser ut som om de försöker fly, och till slut kliver den neutralt klädda människan ut. På ljudillustrationerna hör vi att han försöker leva sitt liv och njuta av att promenera runt lådan, men blir hindrad av olika saker. Snart får han sällskap av dockan som också fanns i lådan, med ett mycket uttrycksfullt ansikte som ser ut att visa olika känslor i olika vinklar.
De två på scenen går igenom en hel del tillsammans, bland annat aggression från dockan som får en att undra hur människan kan fortsätta att relatera till den efteråt. Det är där jag ser brister i föreställningen; det är som att de båda arbetar sig igenom ett antal situationer bara för att beta av hela skalan av känslor, och jag ser ingen sammanhängande handling. Nu behöver det inte finnas en röd tråd om man bara kan försjunka i stämningarna på scenen, men den här gången räcker inte det för min del.
Det mest givande partiet är när dansaren med sin kropp börjar härma de typiskt docklika rörelserna hos dockan; att falla ihop och sitta litet snett, en arm som hänger utan kontroll. Jag skulle gärna sett mer av det, ett utforskande av det speciella förhållandet människa-docka istället för att spegla det vanliga människolivet! Och jag ser gärna fler uppsättningar där dansare och marionetter utmanar varandra med sina specialkunskaper.
Länk till Stadsteaterns sida om Du och jag
 |
| Illustration: Jessica Banefelt |
De två på scenen går igenom en hel del tillsammans, bland annat aggression från dockan som får en att undra hur människan kan fortsätta att relatera till den efteråt. Det är där jag ser brister i föreställningen; det är som att de båda arbetar sig igenom ett antal situationer bara för att beta av hela skalan av känslor, och jag ser ingen sammanhängande handling. Nu behöver det inte finnas en röd tråd om man bara kan försjunka i stämningarna på scenen, men den här gången räcker inte det för min del.
Det mest givande partiet är när dansaren med sin kropp börjar härma de typiskt docklika rörelserna hos dockan; att falla ihop och sitta litet snett, en arm som hänger utan kontroll. Jag skulle gärna sett mer av det, ett utforskande av det speciella förhållandet människa-docka istället för att spegla det vanliga människolivet! Och jag ser gärna fler uppsättningar där dansare och marionetter utmanar varandra med sina specialkunskaper.
Länk till Stadsteaterns sida om Du och jag
 |
| Foto: Markus Gårder |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar