I ultrarapid tränger sig människorna fram först i kön, med ansiktena förvridna av sorg inför vad de ser strax utanför bilden. Den långsamma, flytande förflyttningen gör att åskådaren hinner se människorna extra tydligt, med större koncentration framtvingad av motivets rörelse. En del aktörer har ansikten som för tankarna till porträtten från tidigare sekel som finns på detta och andra konstmuséer: bleka ansikten med tunna drag inramade av rött hår, eller grövre ansiktsdrag och mörkare hy; ibland med ett par glasögon eller andra moderna kännetecken som låter oss komma ihåg nuet vi lever i.
Men handlingen är tidlös och också något utanför det normala. Hur ofta samlas vi och stannar upp inför något som i videokonstverket? Vad det än är, och det är dolt för oss, så skapar det samma djupa sorg hos alla, och hos några också en instinkt att trösta människan framför innan den egna förtvivlan slår rot. I vår vanliga värld kommer samma händelse att orsaka bedrövelse hos några, ilska hos andra och hos ytterligare andra likgiltighet eller avvisande. Den kollektiva upplevelsen finns inte, inte ens om vi såge något av samma dignitet som det som skapar handlingen i verket Visitation Reformation av Bill Viola.
Länk till Uppsala Konstmuseums sida om Bill Viola
Men handlingen är tidlös och också något utanför det normala. Hur ofta samlas vi och stannar upp inför något som i videokonstverket? Vad det än är, och det är dolt för oss, så skapar det samma djupa sorg hos alla, och hos några också en instinkt att trösta människan framför innan den egna förtvivlan slår rot. I vår vanliga värld kommer samma händelse att orsaka bedrövelse hos några, ilska hos andra och hos ytterligare andra likgiltighet eller avvisande. Den kollektiva upplevelsen finns inte, inte ens om vi såge något av samma dignitet som det som skapar handlingen i verket Visitation Reformation av Bill Viola.
Länk till Uppsala Konstmuseums sida om Bill Viola
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar