Men på de åtta öarna är naturen besjälad och egensinnig. Mest som en lek, nästan som för att retas, förvandlas katten till en kvinna av vägen hon vandrar på. Hon ges kunnande och attiraljer för att klara sig väl som människa, och börjar träffa annat folk och dras efter hand in i deras uppdrag ännu längre norrut i landet. Hon får namnet och hederstiteln Kagaya-hime.
Inflätat i sagan om Kagaya-hime berättar Harueme om sitt liv; scener ur livet som pusselbitar till hennes eget liv och de val hon gjort och inte kunde göra. Det står klart hur hennes upplevelser och längtan formar berättelsen om den vandrande, stridande kvinnan, något hon är medveten om själv. Lika klokt som över sina minnen reflekterar hon över sitt tillstånd som gammal och döende, liksom över de ting som finns närmast henne och inte minst väninnan Shigeko som tjänat henne i femtiotalet år.
Kij Johnsons bok gör ett fint jobb av att spinna samman två berättelser och nysta in en underton av vemod över allt som inte blev av under det långa livet. Dock har jag inte så stort intresse för Japan på elvahundratalet, och ännu mindre för katter och deras liv, och boken lyckas inte öka det intresset under vändandet av bladen. Det är ändå lätt att tänka sig att boken med dessa teman är precis vad som faller någon annan i smaken. Jag uppskattar den speciella stämning som Kij Johnson skapat så väl och är nöjd med att ha läst boken.
Fler böcker av Kij Johnson:
At the Mouth of the River of Bees
The Dream-Quest of Vellitt Boe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar