I det tätt sammanvuxna bandet tycks Ambrose Akinmusire och Sam Harris ha en speciell symbios: många intron till låtar utgörs av Akinmusires trumpet och Harris piano, lyriskt och vackert. Men så växer låtarna ut till stora, episka äventyr och man kommer ihåg att även Justin Brown på trummor och Harish Raghava på bas lätt sluter an till samma saga.
De samspelta musikerna spelar långa men säkra solopartier i låtarna som oftast tickar iväg över tio minuter. En del stycken är skönt minimalistisk jazz, med samma ton eller en enkel tonföljd upprepad under en lång period på trumpeten eller flygeln, framåtdrivande och stöttande medan basen eller trummorna bryter sig loss i melodiska improvisationer.
Efter sin långa spelning blir bandet inropat igen för ett extranummer, och minsann om inte det också får ta sina bastanta >10 minuter, genast följt av en lika lång och riktigt fin improvisation över örhänget Body & Soul. Det var en imponerande spelning av goda musiker som tycks gilla Sverige lika mycket som publiken gillar dem.
De samspelta musikerna spelar långa men säkra solopartier i låtarna som oftast tickar iväg över tio minuter. En del stycken är skönt minimalistisk jazz, med samma ton eller en enkel tonföljd upprepad under en lång period på trumpeten eller flygeln, framåtdrivande och stöttande medan basen eller trummorna bryter sig loss i melodiska improvisationer.
Efter sin långa spelning blir bandet inropat igen för ett extranummer, och minsann om inte det också får ta sina bastanta >10 minuter, genast följt av en lika lång och riktigt fin improvisation över örhänget Body & Soul. Det var en imponerande spelning av goda musiker som tycks gilla Sverige lika mycket som publiken gillar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar