Det är första gången som den italienska stråkkvartetten spelar i vackra Grünewaldsalen, men liksom musikerna själva och den övriga entusiastiska publiken hoppas jag att det inte är den sista. De fyra männen öppnade med ett samtida verk,
La rosa que no canto av Silvia Colasanti. Titeln och inspirationen kommer från en dikt av Jorge Luis Borges, och dikten hämtar i sin tur stoff från poesins långtida förhållande till rosen som symbol för sinnlighet och förgänglighet. Musikstycket var dock varken eteriskt eller smeksamt, utan kraftfullt och aningen svårsmält.
 |
| Foto: Jan-Olav Wedin |
Nästa stycke var dock i högsta grad välkomnande: Wolfgang Amadeus Mozarts
Stråkkvartett i D-dur "Hoffmeister". Kvartetten spelade den fint, trots en del mindre missar i de inledande satsen, och förde musiken i hamn med en uppiggande lekfullhet som aldrig blev för lättsam.
Ett stort verk i musikhistorien är Franz Schuberts
Stråkkvartett i d-moll "Döden och flickan". Hur ofta den än spelas är en god tolkning alltid hörvärd. Jag blev extra imponerade av hur skickligt Quartetto di Cremona arbetade med nyanseringen; varje crescendo och diminuendo var väl genomfört, vackert i sig, och gav dynamik åt musiken. Speciellt andra satsen fick personlighet genom musikernas inkännande framförande.
Efter den allvarliga kvartetten ville dock de omtänksamma italienarna göra publiken gladare innan vi gick hem, och vem sprider glädje bättre än Mozart? Så bra! Vi fick en mycket känslig och finstämd tolkning av Andante-satsen i Mozarts
Stråkkvartett i C-dur "Dissonance", och det var som att värmen letade sig tillbaka trots den kalla vinterkvällen.
 |
| Foto: Elisa Caldana |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar