Det är alltså fem - ibland fler, ibland färre - individer som tillsammans blir något större än delarna. Det är som att Sturgeon har skrivit sin bok på ett liknande sätt, i stycken som kan verka okorrelerade till varandra och som inte är förståeliga på egen hand, men som kan pusslas samman till berättelsen om Homo Gestalt. Problemet för mig är att den sammansmältningen inte sker för mig. Till att börja med hade jag önskat mig mer insikt i om hur individerna fungerar tillsammans, scener som visar hur de gör mer givande saker än att stjäla burkar för att få mat. Jo, det finns en fantastisk uppfinning som görs på de första sidorna, och som göms undan och närmast glöms bort, vilket är en viktig del i bokens konstruktion. Redan före det finns också en scen som visar den magnetiska, fysiska känslan av hur två sinnen hittar varandra. Men jag hade behövt mer av bådadera för att finna mer förståelse för personerna. Jag har också svårt att förstå hur evolutionen leder till att flera olika personer utvecklar olika gåvor för att samarbeta - det borde finnas många mellanled där.
En del partier är som sagt inkännande och till och med poetiskt skrivna, men till största delen är boken alltför pratig och för historien framåt genom att någon berättar vad som hänt. Show, don't tell! Även när handlingen fokuserar på en person upplever jag inte att man lär känna den personen på djupet.
Jag förstår att många ser utvecklingen i More Than Human som en spännande vision, värd att utforska, och även jag har tänkt tillbaka på den under de trettio år som gått sedan jag läste den första gången. Men jag vid andra läsningen blir jag fortfarande inte helt övertygad av Homo Gestalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar